Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Innan det är försent

HälsaPosted by Jennica Bodenfors 2012-03-13 14:32:51
I somras fick min mamma en stroke och låg i flera månader på sjukhus och sedan vidare till ett korttidsboende, innan hon äntligen fick komma hem. Numera sitter hon i rullstol, men kan gå några hundra meter med hjälp. Som tur var fick hon behålla talet, men fick en högersidig förlamning vilket gjorde att hon har fått lära sig skriva, greppa, äta, ja i stort sett allt igen med sin högra hand. Höger ben blev också drabbat.

För första gången fick min mamma börja träna disciplinerat för någonting. Min mamma har aldrig tränat någonting någonsin, så den där självklara motivationen fanns aldrig där. Inte heller förståelsen för att om man vill nå ett mål så måste man kämpa. Att man inte får någonting gratis. Man vaknar helt plötsligt inte upp och så är allt som vanligt igen. Jag tror att det tog min mamma två månader av tjat att inse det. Det som drev henne tillslut var nog att få komma hem igen, när hon väl insåg att alternativen var att träna så hon kunde klara sig hjälpligt hemma, eller att i resten av sitt liv hamna inom långvården.

Idag när jag promenerade i Skatås efter ytterligare en vecka med förkylning, virus eller vad det nu egentligen var (läkaren sa att det var virus, men det var längesedan jag slutade tro på västerländska läkare) lyste solen och jag kände mig glad, pigg, frisk och tacksam för att få börja röra på mig igen. I min iver över våren ringde jag till en vän som brukar hjälpa mig att byta däck när det är dags. Nu vill jag bli av med vinterdäcken! Min vän berättade att en kollega till honom dog i förra veckan i en hjärtattack endast 57 år gammal. Samme kollega har flera gånger hjälpt mig med mina bilar när de har krånglat. Jag kan knappt tro att det är sant. Hur kan det gå så snabbt?



Jag funderade där jag gick längs med vägen i Skatås på hur snabbt saker kan förändras och hur skört allt är. Hur skör hälsan och livet är. Att människor som man tycker är en självklarhet i ens liv helt enkelt bara kan vara borta inom någon sekund. Min första tanke var att ringa Johan bara för att säga att jag älskar honom och min mamma och pappa. För tänk om jag aldrig får chansen mer? Mina föräldrar har alltid sagt att man inte skall skiljas åt som ovänner. Det är något som jag alltid har försökt följa och när jag lämnat någon i ilska eller blivit lämnad har jag alltid fyllts med en stor ångest.

Jag kände också en stor tacksamhet till min kropp när jag gick där. Jag kan inte påverka allt, men jag kan åtminstone se till att ge den precis det den behöver i form av vila, träning och bra näring. Att ta hand om den på bästa sätt, lyssna på den och älska den. Men hur får man människor som man älskar att göra samma sak? Just för att man vill ha dem i livet så länge det går. Hur plockar man bort skygglapparna för ögonen på dem som vägrar se? Hur får man människor att ta vara på och vara tacksamma för dem och det de har i livet? För i nästa sekund kan det vara förlorat. Poff!

Kärlek! smiley

  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Ina Langsberg 2012-03-13 23:09:17

Så klokt och fint skrivet, Jennica! Vi kan bara leva våra egna liv - inte andras - hur gärna man än vill påverka och puffa för det man själv tycker är bäst. Svårt, javisst och känslan av otillräcklighet infinner sig, men vi får lägga fokus på här och nu och uppskatta livet med allt vad det innebår så mycket det går. ♥

Posted by Leane 2012-03-13 14:52:09

Fint skrivet Jennica och visst är det skönt när man finner insikt. Kanske måste man uppleva svårigheter för att se nya möjligheter. Och som svar på dina varför citerar jag den gode Ghandi: "You have to be the change you wish to see in the world". Kärlek.