Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Göteborgsvarvet 2012 - check!

TävlingPosted by Jennica Bodenfors 2012-05-13 18:35:58
Åh, det är så underbart att få skriva just denna rubriken på min blogg! Äntligen är jag i hamn och varvet är sprunget. Känns helt enkelt fantastiskt. Ryggen pallade trycket och har inte ens reagerat. Stelheten i musklerna sitter där de borde göra och ja det var jobbigt att springa 21 km. Riktigt jobbigt, men samtidigt är det väl just det det ska vara? Man ska väl känna att man har tagit ut sig, eller?

Jag är nöjd, mer än nöjd. Ingen kanontid, absolut inte. 2 timmar och 25 minuter, precis den tid som jag tippat och som jag hoppades på. Jag tackar faktiskt min tankspriddhet som gjorde så att jag glömde ladda min pulsklocka dagen innan. Innan start var den helt död. Detta gjorde att jag bara kunde springa runt utan att tänka varken på tid eller hastighet. Helt enkelt bara lyssna på kroppen. Hade inte kunnat bli bättre. Jag kommer lämna pulsklockan hemma de flesta pass framöver.

Varvet var nästan som jag förväntat mig, trångt, vacker bana, massor av folk och en riktig fest! Dock hade jag förväntat mig mer musik och fler hejarrop från folket som tittade på längs banan. Jag lyckades väl kanske tyvärr pricka in de flesta band just när de pausade, men jag tror inte på det var en slump. De såg tröttare ut än vad jag kände mig.

I mål stod Johan och tog emot mig med ett leende, en puss och en kram och ingen var lyckligare än jag. Och ryggen höll. Göteborgsvarvet runt med 4 diskbråck. Ett bevis på att jag numera samarbetar med min kropp och inte längre för ett krig mot den. Kärlek!



Men nu är denna resan slut för den här gången. Lotta och jag har kämpat i både med och motgång och vi har gjort ett fantastiskt jobb! Vi är bäst helt enkelt. Och redan nu har vi bestämt oss för att springa varvet igen den 18 maj 2013. Då kommer vi göra det ännu bättre.

Nu skall kroppen få lite vila i några dagar. Jag släpper tanken på 21 kilometer och börjar så smått fokusera på 5 och 10 kilometer och lite terräng. Löpstyrka och löpteknik har hög prioritet och det skall kutas i backar samt nötas på gymmet.

Mitt sinne är fyllt med en härlig och lycklig känsla och kroppen är behagligt trött och sliten, precis som den skall vara. Det här är det allra bästa med löpning. Detta är belöningen. smiley

  • Comments(5)//jennica.bodenfors.se/#post166

Kungsholmen Runt

TävlingPosted by Jennica Bodenfors 2012-05-08 11:56:17

Ytterligare en medalj till samlingen. Kul!

Det var riktigt roligt att springa Kungsholmen runt i lördags och det var härligt att åter stå på startlinjen till en tävling igen. Som jag har längtat! Planen var att bara lunka runt och ha kul samt se det som ett träningspass utan krav innan Göteborgsvarvet. Johan och barnen var med innan start och jag kände mig lugn och inte alls nervös som jag brukar vara. Men det här var ju också ett lopp utan krav eller förväntningar. Solen tittade fram och gjorde sitt bästa för att värma alla deltagare och publik.

Det rådde en liten familjär känsla över Rålambshovsparken och hela arrangemanget. Förmodligen för att jag känner till Studenterna som anordnar loppet varje år genom min vän Jens Eklundh som tävlat som sprint för klubben och som jag varit med på träning tidigare. Därför hittade jag några välkända ansikten bland funktionärerna.

Väl i startgruppen bara någon minut innan start kändes det hela ganska lugnt. Starten gick bra och det flöt på från första stund. Kanske lite väl bra och lite väl snabbt mot vad jag hade tänkt. Andningen och kroppen kändes lätt och fin till min stora förvåning. Jag slängde ett öga på klockan och såg att jag höll ett tempo på 5.30! Min plan var någonstans mellan 6.30 och 7. Men det är väldigt svårt att hålla igen i starten då alla springer på och om en om man springer sakta. Så jag flöt med eftersom det kändes så bra.

Efter tre kilometer låg jag fortfarande i ett tempo mellan 5.30 och 5.45 och det kändes fortfarande bra. Andningen var helt fantastisk och lugn! Då bestämde jag mig för att köra på så länge det gick. Jag passade på att testa sportdrycken som serverades för att se hur kroppen reagerade. Jag märkte ingen direkt skillnad och magen verkade acceptera den faktiskt goda och friska drycken från Powerade.

Kanske var det sportdrycken som gjorde att jag orkade hålla tempot i hela 8 kilometer! Vem vet, men fantastiskt var det. Härlig känsla att flyta på och känna att kroppen fungerar. Jag blev verkligen överraskad! Men efter 8 kilometer var det också bom stopp. Krafterna var slut. Kanske mest mentalt för det var ungefär där som backarna började. Innan hade det varit ganska flackt. De sista 2 kilometerna kändes väldigt långa och det blev inte bättre av att banan passerade Rålambshovsparken och mål ungefär här, sedan vidare ut och bort från mål igen. Då började jag känna efter och benen var som spagetti. Sista 500 meterna var som en evighet.

Men vid 200 meter från mål kom en härlig utförsbacke och jag spurtade iväg så gott jag kunde. Härlig känsla att få springa om en hel del löpare och sen köra skiten ur sig på raksträckan mot mål. Spurten gick i 3.45 tempo, vilket jag är äckligt nöjd med! Haha!

Efter loppet höll jag mig hela tiden i rörelse för ryggens skull, ända fram tills jag stöp i säng vid 22-tiden på kvällen. Ryggen surade väl ganska bra efteråt men idag har den hämtat upp sig. Medaljen hänger bland de andra finingarna hemma och jag är glad över att vara igång igen. Nu blir det bara ett kortare löppass på onsdag som avslutas med massage av bästa massören Elisabeth Voge, innan varvet på lördag. Gott att vara tillbaka och springa lopp! smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post165

Uppdatering

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-05-03 19:54:58

Känns som det är dags för en uppdatering. Det har hänt en hel del. Jag har hunnit med löpteknikträning med Markus Stålbom, blivit halvkrasslig igen, varit en vända på vårdcentralen för att ta prover eftersom jag varit sjuk i omgångar under våren, ett långpass på 18 km och en himla massa mer inom jobb och privatliv.

Senast jag skrev var det 24 dagar kvar till Göteborgsvarvet. Nu är det endast 10 dagar kvar. Det finns inte så mycket mer jag kan göra nu. Det får bli som det blir helt enkelt. Om jag summerar träning och uppladdning inför varvet så kan jag konstatera att den inte varit den bästa, ganska långt ifrån faktiskt. Tre förkylningar som sumpat träningsupplägg och där emellan massor av sunt förnuft och "att avstå från träning" för att hålla eventuella förkylningar borta då jag känt så kallade "känningar". Det är väl kanske just det där sunda förnuftet som räddat mig.

Känslan och lusten inför varvet har, liksom hälsan, också gått upponer. Just nu består känslan av förväntan, men samtidigt vet jag att det kommer bli en kamp. Framför allt de 6 sista kilometerna. Jag har bara som mål att ta mig runt och försöka insupa stämningen. Att försöka uppskatta och vara en del av denna stora löparfest och happening. Jag tycker också att det är roligt att jag och min Johan är delaktiga båda två.

För två veckor sedan fick jag återigen tillfälle att träna löpteknik för Markus Stålbom. Det var nyttigt. Jag har tappat en del av tekniken i takt med att jag har ökat distansen. Det var en viktig påminnelse och så fort varvet är över skall jag börja ta tag i tekniken aktivt.

Samtidigt måste jag säga att det är helt fantastiskt att ryggen håller så bra som den gjort hittills och efter de påfrestningarna som den utsatts för, som t ex 15 och 18 kilometerspass på asfalt. Lite orolig är jag dock för hur min rygg skall klara en sådan stor påfrestning som Göteborgsvarvet. Men jag har ett bra team runt omkring mig som kiropraktor Leif Sockander, idrottsmassör Elisabeth Voge och löpteknikgurun Markus Stålbom. Utan dem hade jag inte stått på startlinjen den 12 maj oavsett hur själva loppet går.

På lördag skall jag springa Kungsholmen Runt i Stockholm. I morgon eftermiddag åker jag och Johan och barnen tåg till Huvudstaden. Det blir det längsta passet (10 km) nu innan varvet och jag är med mest som en kul grej. Extra roligt är det dock för det är första löpartävlingen jag är med på sedan Hässelbyloppet den 16 oktober 2010 och sedan ryggen satte stopp för all löpning. Dock är det kanske inte den bästa uppladdningen trots allt, för blodproven jag tog för en vecka sedan visar både järnbrist och brist på vita blodkroppar (dåligt immunförsvar). Jag väljer ändå att springa Kungsholmen Runt för jag litar på att jag känner min kropps signaler så pass väl att jag vet vart gränsen går och hur jag skall hantera en eventuell svacka. Samtidigt vet jag att det innebär en risk och att jag äventyrar starten i Göteborgsvarvet.

Idag kom dock den där lite pirriga känslan som jag brukar ha innan ett lopp och det är riktigt skönt att få känna den igen. Jag håller tummarna för att hälsan pallar trycket på lördag och ser fram mot en helg i Stockholm. Längtan dit är stor. smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post164

Det närmar sig med stormsteg!

TävlingPosted by Jennica Bodenfors 2012-04-19 20:18:30
Bara 24 dagar kvar till Göteborgsvarvet! Och idag kom startbeviset hem i brevlådan. En härlig känsla för just nu ser jag fram emot varvet. Efter 15 kilometersrundan i lördags känns det positivt och överkomligt. Jag hoppas på en rolig dag trots att jag vet att det kommer bli kämpigt också.


Men innan varvet är det dags för löpteknikträning för Markus Stålbom, några långpass till med Lotta och en resa till Huvudstaden för att springa Kungsholmen Runt den 5 maj! smiley

  • Comments(0)//jennica.bodenfors.se/#post163

15 km över Göteborgs goa broar

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-04-14 16:49:50
Jag ställer mig frågan "Vad har hänt?". Tjejen som höll på att dö av 2 kilometers löpning för 2 år sedan springer numera 15 kilometer utan större ansträngning. Jag som aldrig mer skulle kunna springa med min rygg. Och vad händer? Ryggen säger ingenting efter 15 kilometers asfaltsnötande!

Bara för tre veckor sedan kämpade jag med att få ner luft i lungorna. Nu verkar lungorna hittat rytmen igen, så även hjärtat. Med detta kommer även den mentala biten att växa sig starkare.

För första gången kan jag äntligen tycka att det är skönt, kul och glädjande att springa runt en mil. Jag trodde aldrig att den känslan skulle infinna sig. Så kände jag idag när jag och Lotta startade hemifrån mig på Hisingen och sprang över Göta Älvbron och vidare längs kajkanten genom Majorna och fram till Älvsborgsbron. Broarna var inte alls jobbiga på något sätt. Den jobbigaste biten var faktiskt backen upp mot Älvsborgsbron. Där var jag tvungen att gå några meter, annars flöt de 15 kilometerna på riktigt bra.

Älvsborgsbron och Göta Älvbron


Benen har känts väldigt starka de senaste två passen och det är riktigt glädjande. Idag hade jag t om lite träningsvärk kvar i låren men det gick bra ändå. Trots allt fick jag bra feedback på vad jag behöver tänka på innan Göteborgsvarvet. Pulsbandet har en tendens att ligga och trycka på smärtpunkter kring revbenet, så det blir till att springa utan pulsbandet på varvet. Vänster höft och utåtrotatorerna är en led och muskler som tagit mycket stryk av min ryggskada under flera år så de är väldigt känsliga för påfrestning. Det blir till att stretcha musklerna noga och också stärka upp dem så gott det går.

När jag har sprungit cirka 11-12 kilometer innebär det ren idioti att stanna upp. Det finns inget annat läge än att springa. Skulle jag göra stanna upp är risken mycket stor att ryggen lackar ur och det kommer bli helt omöjligt att springa. Så det finns bara ett läge in i mål. Men så länge benen känns bra så är det väl inget att oroa sig för! smiley

  • Comments(3)//jennica.bodenfors.se/#post162

Snuvad på min startgrupp

TävlingPosted by Jennica Bodenfors 2012-04-10 21:10:18
Idag kom de efterlängtade startbeviset för Göteborgsvarvet 2012 och därmed fick jag också reda på vilken startgrupp jag fick. Först trodde jag att det var ett skämt! Startgrupp 18! Jag som blivit lovad att få starta i grupp 8 när jag tog kontakt med Göteborgsvarvet både 2011 när jag fick lämna in läkarintyg för min rygg och på så sätt skjuta fram starten till 2012, samt i höstas då jag funderade på att springa seedingloppet här i Göteborg den 25 mars 2012. Mannen jag pratade med, samt även seedingreglerna som då fanns på Göteborgsvarvets hemsida, visade på att jag automatiskt skulle bli seedad till startgrupp 8 då alla som anmält sig till 2011 men inte kommit till start skulle tillhöra den startgruppen.

Med denna informationen som grund tog jag beslutet att inte starta i seedingloppet i mars. Jag skulle ju ändå inte lyckas seeda mig till en bättre startgrupp än 8.

Tji fick jag när jag idag såg mitt startbevis på Göteborgsvarvets hemsida. Startgrupp 18 av 24 och nyligen ändrade seedingregler bara en månad innan Göteborgsvarvet. Tack för det! Jag känner mig lurad. Hade jag vetat detta hade jag alla gånger sprungit seedingloppet i mars. En löparkompis sprang seedingloppet på strax över 60 minuter och hamnade i startgrupp 16. Något som jag mycket väl klarat om jag sprungit.


Först blev jag förvånad, men sedan arg. Jag ringde både Lotta och Johan. Johan lyckades lugna mig med att han tyckte det var onödigt att lägga energi på det hela och att han får väl hitta på något att sysselsätta sig med medan han väntar på mig. Johan som startar i första startgruppen kommer att komma i mål innan jag hunnit starta. Ska man se något positivt med det så är det ju att jag hinner se Johan springa i mål innan jag startar. Johan menade också att det kanske finns möjlighet att seeda upp sig någon startgrupp med hjälp av Kungsholmen runt som jag springer 5 maj i Stockholm. Men ändå, jag är ändå besviken. Från startgrupp 8 ner till 18! Skit!

När jag lugnat ner mig mailade jag Göteborgsvarvet och berättade vad som hänt och undrade hur de ställer sig till det, eller åtminstone hur de tänker. Hoppas på att få svar snart. Arg! smiley

  • Comments(1)//jennica.bodenfors.se/#post161

Mental istid

Mental träningPosted by Jennica Bodenfors 2012-03-20 16:05:18
Sju veckor kvar till Göteborgsvarvet och konditionen är väl inte på topp direkt, men det skall nog gå om jag får vara frisk. Idag har jag varit helt ledig för första gången på evigheter och då passade jag på att sätta näsan ner i pluggande av Traditionell Kinesisk Medicin (TCM). Det är så spännande och intressant. Men för att kunna plugga måste ju orken finnas där också. Stor omstrukturering av min vardag pågår för fullt! Omprioriteringar kan man säga.

Tid fanns givetvis för att springa. Tyvärr fick jag inte med mig Lotta som planerat, men jag var trots allt hela tiden inställd på att springa i Skatås så jag stack iväg själv. Dock har jag blivit väldigt bortskämd med att ha någon att springa med. Det gör det hela så mycket enklare och lättare.

I Skatås var det nästan folktomt på förmiddagen idag, vilket var otroligt skönt. Jag sprang Åttan motsols och det kändes ganska bra. Frustrerande är dock den mentala biten. Alla dessa tankar om hur jobbigt det är, tråkigt och totalt värdelöst och att jag definitivt inte kommer att klara varvet den 12 maj WHAT SO EVER! Mental istid. Hur gör de som springer Marathon och hur ska det gå att springa ett halvmarathon rent mentalt? Jag tror att jag skulle kunna lösa världsproblem med hjälp av den fenomenala tankeverksamhet jag åstadkommer under löpning. Dock är det tveksamt om lösningarna kommer vara av det positiva slaget eftersom de flesta tankar är av negativ art.



Efter cirka fyra kilometers gnällande från hjärnkontoret och total sågning av mig själv, fotade jag tillslut dessa deprimerande tankar rätt ut i skogen och styrde tankarna medvetet över till den ljusa, positiva... ja kletigt positiva sidan och hyllade löpningen, min kropp och fullständigt KÄNDE hur underbart, fantastiskt roligt min kropp tyckte det var att flyga fram. Jag fokuserade på detta fantastiska under att jag och min rygg springer här på stigen mot alla odds och vi gillar't! För att vi kan liksom!

Nu tror ni säkert att jag flög fram i vackert, lätt 5-tempo á la Mustafa Mohamed, men nej. Inte då! Däremot hade jag haft fullt upp med att fokusera och styra tankarna aktivt så jag hade för ett tag tagit mig ur den mentala istiden. Lycklig över detta fortsatte jag med att repetera Qi produktionen för mig själv och ritade en mental karta över detta. Inte hade jag haft en tanke på att jag kan plugga samtidigt som springer.

Så ungefär vid 6,5 kilometer var den mentala istiden tillbaka, med anledning av att målet nu var nära och då känner man hur hela kroppen bara dör på något sätt. Mysko! Jag skall inom en mycket snar framtid chocka "mitt mentala stycke" med att helt sonika fortsätta trots att jag planerat att sluta. Dock skall jag låta det vara hemligt om när detta kommer ske för "stycket" ska inte få en chans!

Nu längtar jag efter mitt och Lottas kommande terrängpass som förhoppningsvis går att få till inom en snar framtid. Tills dess hoppas jag att Lotta är med och bryter isen kommande tuggarpass. smiley

  • Comments(0)//jennica.bodenfors.se/#post160

Innan det är försent

HälsaPosted by Jennica Bodenfors 2012-03-13 14:32:51
I somras fick min mamma en stroke och låg i flera månader på sjukhus och sedan vidare till ett korttidsboende, innan hon äntligen fick komma hem. Numera sitter hon i rullstol, men kan gå några hundra meter med hjälp. Som tur var fick hon behålla talet, men fick en högersidig förlamning vilket gjorde att hon har fått lära sig skriva, greppa, äta, ja i stort sett allt igen med sin högra hand. Höger ben blev också drabbat.

För första gången fick min mamma börja träna disciplinerat för någonting. Min mamma har aldrig tränat någonting någonsin, så den där självklara motivationen fanns aldrig där. Inte heller förståelsen för att om man vill nå ett mål så måste man kämpa. Att man inte får någonting gratis. Man vaknar helt plötsligt inte upp och så är allt som vanligt igen. Jag tror att det tog min mamma två månader av tjat att inse det. Det som drev henne tillslut var nog att få komma hem igen, när hon väl insåg att alternativen var att träna så hon kunde klara sig hjälpligt hemma, eller att i resten av sitt liv hamna inom långvården.

Idag när jag promenerade i Skatås efter ytterligare en vecka med förkylning, virus eller vad det nu egentligen var (läkaren sa att det var virus, men det var längesedan jag slutade tro på västerländska läkare) lyste solen och jag kände mig glad, pigg, frisk och tacksam för att få börja röra på mig igen. I min iver över våren ringde jag till en vän som brukar hjälpa mig att byta däck när det är dags. Nu vill jag bli av med vinterdäcken! Min vän berättade att en kollega till honom dog i förra veckan i en hjärtattack endast 57 år gammal. Samme kollega har flera gånger hjälpt mig med mina bilar när de har krånglat. Jag kan knappt tro att det är sant. Hur kan det gå så snabbt?



Jag funderade där jag gick längs med vägen i Skatås på hur snabbt saker kan förändras och hur skört allt är. Hur skör hälsan och livet är. Att människor som man tycker är en självklarhet i ens liv helt enkelt bara kan vara borta inom någon sekund. Min första tanke var att ringa Johan bara för att säga att jag älskar honom och min mamma och pappa. För tänk om jag aldrig får chansen mer? Mina föräldrar har alltid sagt att man inte skall skiljas åt som ovänner. Det är något som jag alltid har försökt följa och när jag lämnat någon i ilska eller blivit lämnad har jag alltid fyllts med en stor ångest.

Jag kände också en stor tacksamhet till min kropp när jag gick där. Jag kan inte påverka allt, men jag kan åtminstone se till att ge den precis det den behöver i form av vila, träning och bra näring. Att ta hand om den på bästa sätt, lyssna på den och älska den. Men hur får man människor som man älskar att göra samma sak? Just för att man vill ha dem i livet så länge det går. Hur plockar man bort skygglapparna för ögonen på dem som vägrar se? Hur får man människor att ta vara på och vara tacksamma för dem och det de har i livet? För i nästa sekund kan det vara förlorat. Poff!

Kärlek! smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post159
Next »