Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Så kom domen

SkadorPosted by Jennica Bodenfors 2011-01-10 21:33:05
I tisdags förra veckan ringde min läkare och berättade att hon fått svaret på den magnetröntgen som jag gjorde innan jul. Hon bad om ursäkt att hon som vanlig allmänläkare inte riktigt kunde tyda fikonspråket som stod på remissvaret, men hon kunde i alla fall förstå att det bland annat rörde sig om två diskbråck i ländryggraden. Jag bad om att få svaret skickat hem till mig. Min läkare frågade om jag tyckte att hon skulle skriva en remiss till ortopeden. Visst, svarade jag, det är alltid bra att få komma dit och prata med en expert oavsett om operation inte är aktuell. Vi får se om de tar emot dig, svarade min läkare.

Jag tog det hela med med en nypa salt. Sjukgymnastiken hade jag ju redan börjat med så om något år är jag väl tillbaka i löpspåret igen, tänkte jag. Hoppet fanns till och med om att det går riktigt bra kanske jag kan springa Tjejmilen trots allt i september. Jag var ju redan inställd på att ge rehabiliteringen ett år som min sjukgymnast sagt.

Så i fredags fick jag röntgensvaret med posten. Jag läste det säkert 10 gånger och hjärnan gick varm, hjärtat började dunka och jag blev kallsvettig. Det visade sig att mina kunskaper i fikonspråket var betydligt bättre än min allmänläkares. Sakta började jag förstå att beskedet var värre än jag trott och hade räknat med. Jag ringde min sjukgymnast och hon lugnade mig lite. Vi bokade in en tid för träning och så att hon kunde gå igenom svaret med mig och översätta fikonspråket korrekt och antingen bekräfta mina farhågor eller dementera dem.

I morse träffade jag Marie. Jag var trött och lite darrig efter en fem dagars förkylning från helvetet och dessutom hade jag försovit mig. Marie fick röntgensvaret av mig medan jag satte igång med mitt rehabprogram. Motvilligt kan jag säga för det är inte superkul. Det här ser ju inte bra ut Jennica, sa Marie, och så förklarade hon precis så som jag befarat. Det ser riktigt, riktigt illa ut. Här är svaret översatt till svenska:

"Ländryggen består av 5 kotor med mellanliggande diskar. Fyra av dessa kotkropparna har sprickor eller bråck insprängt i själva benet. Detta är troligen posttraumatiskt betingat efter mina ridolyckor i 14-15 års åldern. Vidare har jag diskbråck i två diskar, där ett av dem sitter mellan sista ländkotan och första svanskotan och påverkar den högra nervroten. Dessutom ser man förslitningar på de tre sista ländkotorna."


Med andra ord är alla 5 ländkotor samt första svanskotan påverkade. Jag vet inte om röntgenläkaren försökte vara fyndig eller ironisk, men han avslutar i alla fall röntgensvaret med följande mening: "Intet anmärkningsvärt i övrigt."

Min första fråga till Marie var om jag kommer att kunna springa igen. Hon svarade att hon inte rekommenderar det. Sedan målade hon upp bilden av mycket lång rehabilitering och visade övningar som var de mest grundläggande man kan tänka sig. Ungefär där slutade jag lyssna. Jag ursäktade mig och gick in på toaletten. Sedan kunde jag inte hålla tårarna tillbaka mer. De bara forsade.

Efter en stund skärpte jag mig, snöt mig och gick ut igen och försökte göra övningar. Men jag gav upp ganska omgående. När jag stod i kassan och skulle betala säger Marie att jag måste låta det hela sjunka in för att sedan tillåta sorgen och besvikelsen komma ut. Det värsta är att jag inte får springa, svarade jag, och så kom tårarna igen. Sedan grät jag hela vägen hem i bilen. Väl hemma plitade jag ner ett sms till min vän Jens, som varit med mig hela vägen från mitt första löpsteg och på alla tävlingar. Jag kommer aldrig mer få springa, skrev jag. När Jens sedan ringde brast det igen.

Nu har det gått några timmar och jag inser att jag måste låta detta sjunka in innan jag kan tänka klart. Jag ska försöka acceptera att jag är ledsen, ingenting mer. En sak vet jag i alla fall. Jag kommer aldrig ge upp hoppet och tanken om att springa igen. Aldrig! smiley

  • Comments(3)//jennica.bodenfors.se/#post85