Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Harmoni i vackra Götet

HälsaPosted by Jennica Bodenfors 2010-12-09 21:51:10
Tänk vad tiden går och saker förändras. Det var nästan en sagolik färd med spårvagnen genom Göteborg idag. Under resans tjugo minuter fylldes jag av känslor som lycka, tacksamhet, harmoni, lugn och glädje och känslan av att jag är ombesörjd. Hela Götet är inbäddat i ett vitt täcke och julbelysningen sprider stämning i staden. Jag kunde inte annat än le när jag tacksam skakades fram på spårvagnen. Jag kände mig så hemma.

För ungefär två år sedan (december 2008) satt jag på precis samma sätt på spårvagnen på väg hem efter jobbet. Men känslan i kroppen och sinnet var den motsatta. Det var tungt och grått. Jag konstaterade att jag kände till varenda gatsten, varje skrymsle och vrå i denna stad och att den helt enkelt var trist och tråkig. Stagnation var ordet och känslan jag fylldes med då. Varje dag var den andra lik tyckte jag och om jag inte kom ur detta träsk fort nog skulle jag helt enkelt kvävas. Så jag bad en tyst bön om att snälla ta mig härifrån.

För precis ett år sedan i december 2009 befann jag mig då, precis som jag bett om, i ett helt annat sammanhang. Jag var ensam, sjuk, totalt slut och alla delar i livet som kan tänkas gå åt helvete hade bokstavligen gjort det i den vackra staden Stockholm. Ekonomin, förhållandet, mitt hem, som egentligen aldrig var ett hem, arbetet och till och med hälsan hade kraschat. Det var bara jag kvar, endast mitt fysiska och psykiska jag var kvar. Allt annat låg i spillror.

Under året i Stockholm var jag fullt beslutsam om att jag hade kommit till Huvudstaden för att stanna. Jag älskade Stockholm. Jag kände mig förbannat ensam och liten i början, men jag var förälskad. Sårbar, entusiastisk, beslutsam, envis, livrädd, tuff, totalt fängslad och jäkligt liten i sammanhanget. Nu har jag insett hur jäkla modig jag var!



Året i Stockholm 2009 var det tuffaste i mitt liv hittills. Trots det vill jag inte ha det ogjort och jag är, idag, tacksam att jag varit med om allt, precis allt som hände. Jag hade enormt kul och jag hade det grymt jobbigt. Jag har alltid haft en stark tilltro till att jag klarar mig i slutet vad som än händer. Dagarna innan min födelsedag i Stockholm förra året var den tilltron som bortblåst.

Min tillvaro var raserad och jag hade precis fattat beslutet att jag skulle flytta hem till Göteborg igen. Jag behövde få komma hem och vila. På min födelsedag slöt de få vänner jag hade i Stockholm upp och såg till att dagen och kvällen blev minnesvärd. Jag minns hur jag och min vän Nina var på julmarknad i Gamla Stan och när vi vandrade ner mot tunnelbanan föll de första snöflingorna. Jag kände värme. På kvällen lovade jag mina vänner att snart återvända till Stockholm, att min flytt till Göteborg bara var tillfällig. Någonstans i hjärtat visste jag att det inte var sant, men jag hoppades samtidigt att det var det.

Beslutet att ge upp och flytta hem var tufft på många sätt och visst såg jag det som ett nederlag och ett misslyckande. Men det var min storasysters ord som fick mig att ge mig själv tillåtelse att retirera. Hon sa "Stockholm kommer alltid att finnas kvar om du vill dit igen och då kommer du göra det med bättre förutsättningar". De orden hjälpte. Utan dem hade jag inte kunnat kapitulera och vända hem.

Det har tagit sin tid att acceptera allt som hänt. Jag har en liten bit kvar. Stockholm kommer alltid finnas i mitt hjärta med både ljusa och tunga minnen, men jag kommer alltid återvända så länge jag har längtan. Jag har lärt mig är att jag alltid ska tänka mig för innan jag ber om något, för med största sannolikhet kommer jag att få det. Däremot blir det kanske inte alltid som jag förväntat mig.

Idag, ett år senare, december 2010, och bara två dagar kvar till min födelsedag ser livet annorlunda ut. Jag har fått tilltron tillbaka till att jag alltid är ombesörjd och att jag klarar mig. Idag förstår jag varför jag skulle tillbaka till Göteborg och varför jag skulle ta vägen om Stockholm för att förstå det. Det finns en mening med allt. Ibland kan det bara vara förbannat svårt att se den. Ibland måste man få den förståelsen den hårda vägen. Men en sak vet jag. Jag har kommit hem! smiley

  • Comments(3)//jennica.bodenfors.se/#post71