Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Apjobbigt

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2010-10-24 22:01:37
För ett tag sedan sökte jag löparkompisar på jogg.se, då jag tycker det är grymt tråkigt att springa själv ibland. När löpningen känns jobbig eller det är motigt att ta sig ut är det alltid en fördel att ha någon att springa med.

Jag fick svar från en kille som heter Johan. Han har många års erfarenhet av löpning och springer på en helt annan nivå än mig, men han kunde tänka sig att göra mig sällskap och rentav hjälpa mig att förbättra mina resultat och nå mina mål. Vem säger nej till ett sådant erbjudande?

Visserligen tycker jag att det kan vara lite skrämmande att springa med någon som är så mycket bättre än mig, men samtidigt får jag nog försöka lägga de tankarna åt sidan och passa på att ta chansen när jag får den.

Sagt och gjort, idag var det dags! Regnet hade tillfälligt valt att hålla sig borta. Vi träffades i Kärra, vilket är helt nya löpmarker för mig. Sen bar det av, bokstavligen! Utgångstempot var högre för mig än vad jag tidigare sprungit. Till en början kändes det bra men andningen hängde inte riktigt med och tillslut kom även tröttheten. Johan tipsade mig om vad jag kunde tänka på vad det gäller andningen och jag skall försöka tänka på det.

Jag fick varva löpningen med en del inslag av gång. Efter en runda först i skogen och sen ut i området vände vi tillbaka till slingan i skogen för att springa några intervaller. Intervallerna gick ut på att springa järnet i nedförsbackarna och på raksträckorna och sedan gåvila uppför backarna. Jag som redan var trött och inte hade mycket kraft kvar i kroppen undrade just hur detta skulle gå. Det var apjobbigt! Och ja, jag var flera gånger beredd på att ge upp, vilket jag även sa till Johan. Efter tredje uppförsbacken och in på intervall nummer tre kände jag hur förbannad jag blev att jag inte kunde förmå mig att kämpa mer, pressa mig mer och bita ihop. Ilska är bra, det ger extra bränsle.

Okej, jag hade inte så mycket att ge men sådana här träningspass är precis vad jag behöver. Jag behöver piska mig, må illa och känna av både blodsmak och mjölksyra. Det är så man blir bättre, snabbare och orkar mer. Jag behöver uppleva att jag klarar mer än vad jag tror just för att bli övertygad om att jag gör det och därmed våga pressa mig till det yttersta.

Först i nedjoggen efter att jag verkligen gett upp tillslut infann sig den där fantastiska känslan av att kunna springa hur långt som helst. Då hade vi sprungit närmare en mil! Bara det är ju ett litet tecken på att jag klarar mer än vad jag tror. Min kropp är dessutom segstartad. Stackars Johan fick nog bara ett behagligt återhämtningspass.

Efter passet när vi stod och stretchade och pratade kände jag faktiskt att trots allt det jobbiga och lite besvikelse över mig själv, så hade detvarit ett riktigt roligt och nyttigt pass. Det här vill jag verkligen göra om. Frågan är väl bara om Johan står ut med min klagan och om det ger honom någonting als tillbaka haha!

När jag åkte hem var jag lite orolig för hur min rygg skulle reagera efter denna påfrestning, men ryggen känns helt okej nu några timmar efter och kroppen är behagligt trött men utan skavanker. Så nu får jag släppa oron för ryggen och börja utmana mig själv mer. Dags att släppa bekvämlighetsmentaliteten!

Tack Johan för ett apjobbigt pass idag! smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post48