Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Tillbaka på gamla marker

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2010-10-22 22:41:07
När jag vaknade tidigt i morse suckade jag tungt när jag hörde hur regnet smattrade mot fönsterbläcket. Tanken att skippa löpningen infann sig i huvudet, men eftersom jag kvällen innan valt att avstå Friskis löpträning då det var ett riktigt oväder ute, beslöt jag mig för att stiga upp och äta frukost. Grubblade på vart jag skulle springa någonstans. Skatås hade jag verkligen ingen lust med eftersom jag sprungit där så ofta nu. Jag beslöt mig för att det fick bli två varv runt Sisjön. Lagom för ryggen och kul omgivning för sinnet.

När jag väl kom fram till Sisjön sken solen. Bingo! Det var längesedan jag sprang runt sjön. Jag tror faktiskt det var i maj någon gång då jag för första gången klarade fem kilometer och jag mindes hur jobbigt det var. Så det var en enormt härlig känsla att idag kuta runt den kuperade slingan utan att känna att det var nämnvärt jobbigt.


Solen skiner på rundan runt Sisjön och efter passet svängde jag förbi fiskaffären för att käka en smarrig laxsmörgås. Mums!


Efter nattens häftiga blåst och regn, som för övrigt vält en hel byggställning precis utanför mitt sovrum kvällen innan, var stigen full med kvistar, avbrutna grenar, vattenpölar och massor av löv. Det var lite som att springa trail. Riktigt roligt. Jag kan tänka mig att jag så småningom kommer ge mig på terränglöpning för jag märker att jag tycker det är kul. Det håller den mentala biten sysselsatt också. Jag gillar när det går upp och ner och inte bara ner eller bara upp (värst) eller bara rakt fram, vilket verkligen är trist! Då protesterar hjärnan. Så dagens pass var både kul och härligt.

Jag både hör och läser att man ska springa med blicken riktad framåt men jag måste erkänna att jag trivs med att titta ner i backen. Bästa sättet att få mig att släppa tankarna och hamna i en meditativ känsla. Var och en har sitt sätt.

Just nu tampas jag med ett ganska intressant fenomen. Min andning hänger inte riktigt med kroppen. Jag flåsar som en tok medan kroppen känns stark och vill springa på. Jag får inte syre. Sedan Hässelbyloppet har jag svårt att springa i den gamla lunken. Den är inte längre bekväm. Det verkar som att kroppen är beredd att springa i ett högre tempo och trivs bäst med det, medan andningen och syresättningen inte är på samma nivå och kan inte hålla jämnt steg med kroppen. Hur sjutton löser man detta? Är det någon annan som varit med om det? Konditionen hänger inte med styrkan eller vadå? Idag flåsade jag på och när det efter fem kilometer var dags att sluta hade kroppen och andningen synkat och hittat jämn takt. Förbannat att det alltid ska behöva ta 5-6 kilometer innan det känns skönt att springa. Kan man ta ett allvarligt snack med sin kropp om detta? smiley

  • Comments(4)//jennica.bodenfors.se/#post46