Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Min första Tjejmil

TävlingPosted by Jennica Bodenfors 2010-09-06 22:59:24
Stockholm bjöd på bästa tänkbara tävlingsväder på Tjejmilen 2010. Jag vaknade efter en ganska bra nattsömn med diverse drömmar om dagens övningar. Laddade med havregrynsgröt på morgonen och två timmar senare begav jag och min vän Jens oss av från Sumpan och in mot Gärdet. Jens har varit mitt sällskap i tre av mina sammanlagt fyra tävlingar hittills och han har ett tålamod utan dess like. Jag är inte alltid den roligaste människan att vara med när mina tävlingsnerver gör sig påminda. Mina tävlingsnerver vaknade till liv på tunnelbanan in till Gärdet. Jag har ju varit ganska oladdad inför denna tävling trots att det varit mitt stora mål i år, men när jag väl förstod att nu var det dags så slog verkligheten mig som ett knytnävslag i magen. Jag kände tacksamhet att jag faktiskt hade tre tävlingar i ryggen och därmed lite erfarenhet av att springa lopp. Jag visste vad som väntade och vad jag skulle tänka på. Min nervositet gjorde dock att uppvärmningen kändes sådär med tunga ben och svårt att få luft ner i lungorna. Jens fick väl sig en känga också, men gud så tacksam jag var att han var där.

Jens hade gett mig rådet att starta i en tidigare startgrupp än vad jag först tänkt samt att ställa mig längst fram på startlinjen. Vid det här laget har jag lärt mig att lyssna på hans råd. På startlinjen, sådär en två minuter innan start släppte nervositeten och jag kände hur taggad jag blev. I den stunden bestämde jag mig för att faktiskt göra mitt bästa av detta och springa så långt jag förmådde i mitt från början tänkta 6.00 min/km tempo (milen på 60 min). Ett mål som jag någonstans på vägen släppt då jag inte hittills bara lyckats springa milen på 1.08.44. Jag var åtminstone tvungen att se om och hur länge jag kunde hålla det tempot. Startskottet gick och det bar iväg.


Uppvärmning samt sista biten in mot mål.

I väntan på massage i Adidas Vip område och sedan efterlängtad pizza och rödvin.
Foto: Jens Eklundh



Jag lyckades hålla tempot riktigt bra men blev ganska sinkad i de första två vätskekontrollerna. Trångt som bara den. Jag förvånades dessutom av att en del tävlande gick och pratade i mobilen eller promenerade mitt i banan. Hallå, detta är en tävling! Håll till höger! Vid fem kilometer låg jag två minuter över min tänkta tid och fick alltså en mellantid på 32 minuter. Vid sex kilometer var jag trött som få och då började de dåliga tankarna komma. Jag lovade mig själv att när backen över Rosendahls slott kom skulle jag få promenera upp för den brantaste delen. Den skulle dyka upp någon gång efter sex kilometer. Benen var som spagetti och jag hade susande lock för öronen. Jag fokuserade på en snygg rumpa som låg i mitt tempo framför mig och följde den slaviskt.

Så plötsligt började det gå nerför och jag upptäckte att jag sprungit hela backen upp. Jag sneglade på klockan och insåg efter snabb huvudräkning att jag faktiskt hade chans att slå min tidigare miltid. jag skulle inte klara av milen på en timme, men jag kunde faktiskt göra personbästa! Så vid sju kilometer fick jag en nytändning. Jag snodde åt mig en dextrosol som delades ut och drack vatten vid sista stationen. Sen rullade jag på utför. Tre kilometer kvar, det är ju ingenting! Vi kom ner på Djurgården och jag låg riktigt bra till med tiden. Trött var jag men för första gången kände jag riktig kämparlust. Jag hade något att kämpa för!

Tyvärr var det inte bara tröttheten jag fick kämpa mot. Det var väldigt trångt sista två kilometerna. Jag fick springa slalom och bitvis kom man inte fram och blev jag blev jätteirritrad. Jag såg mitt nya PB försvinna. Men sista kilometern, som gick upp för banans andra stigning, där skingrade sig folket, så jag tänkte nu jävlar! Sen var det bara att spurta. Med ca 200 m kvar fick jag syn på Jens. Lycka! Jag log mot hans kamera. Sen såg jag målet och då var det bara att dra på så mycket som benen orkade. Jag sneglade på klockan över målet och hann skymta hur den slog 1.05.

Jag lyckades alltså slå mitt personbästa med 3,43 minuter! Jag sprang in på tiden 1.05.01. Jens hittade mig en bit efter målet och sa "Bra jobbat! Du såg oförskämt pigg ut mot mål". Jag var jättenöjd, något virrig i huvudet och darrig i benen men jag kände mig faktiskt oväntat bra. Vi stegade bort mot Adidas Vip område för att hämta andan och jag skulle få massage. Mitt endorfinrus var enormt! Och jag var enormt glad att det hela var över. Nu väntade en välförtjänt efterlängtad pizza och ett glas rödvin. Någonstans i detta lyckorus väckte Jens tanken om Hässelbyloppet...

Tack Jens, för ditt tålamod, kloka ord och för ditt stöd. Det betyder oerhört mycket för mig, även om jag ibland kanske är dålig på att säga det. Du vet hur mycket jag har kämpat för detta. smiley


  • Comments(1)//jennica.bodenfors.se/#post21