Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

"Att lära sig krypa innan man kan springa"

HistorikPosted by Jennica Bodenfors 2010-08-05 16:32:05

Jag har många gånger fått kommentarer om att det är väl inget att bara springa fem kilometer!? Det klarar väl vem som helst? Jag kan inte svara för andra utan bara för mig själv. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. För min del har fem kilometer varit en riktig utmaning både fysiskt och mentalt. För bara fem månader sen hade jag inte sprungit en meter och hade (har) som sagt en vävnadsskada i mitt knä. Det fanns en stor risk att jag aldrig skulle kunna springa mer.

Vad är det då för skada jag har i mitt knä och hur fick jag den? För två år sen slet jag, genom en vridning i knäet, av en plika (kan beskrivas som ett vävnadslager, se länk nedan) i mitt högra knä. Jag satt på huk och sträckte mig efter någonting på golvet. Det knäppte till och kraschade i mitt knä. Smärtan som följde var rent djävulsk. Jag jobbade extra på restaurang då och var tvungen att fortsätta jobba passet ut. Det var som att sticka en kniv in i knäet varje gång jag tog ett steg. Jag var helt säker på att jag kunde glömma att träna igen, eller åtminstone träna i den omfattning jag brukade göra. Jag var riktigt arg när jag kom hem och tårarna sprutade. Min ilska brukar oftast omvandlas till handlingskraft. Med beslutsamhet gick jag dagen därpå till gymmet och testade vilken typ av rörelser mitt knä fortfarande klarade av. I det läget gick det t om bättre att cykla med lätt motstånd än att gå.

Bara två veckor innan skadan hade jag gått en kurs i kinesiotaping (läs mer om kinesiotaping i länken nedan). Jag tejpade knät och tränade på efter eget huvud i alla de lägen som var smärtfria. Knäet var så instabilt att det kändes som om det när som helst kunde gå ur led eller förvärra skadan. En vecka senare kom jag till den bäste knäläkaren i världen (enligt mig!), Sten Björnum, som ställde diagnosen partiell avsliten plika (kan avslöja att jag några månader senare lyckades slita av plikan helt..aj). ”Fortsätt träna och fortsätt tejpa, sa Björnum. Du är vältränad och har god muskelstatus i lår och vader. Kör på!” Normal rehabiliteringstid är åtta veckor. Med hjälp av kinesiotapingen lyckades jag förkorta rehabtiden med fyra veckor!


I februari i år hade jag tyvärr inte samma muskelstatus i låren, som jag hade vid skadetillfället, på grund av omständigheter i livet som gjort att jag inte kunnat träna. Så jag fick helt enkelt börja om från början med all träning. Med minimal chans att mitt knä skulle klara av den stora belastning som löpning innebär var min enda chans att ge knäet de rätta förutsättningarna.


Så för mig var det inte bara att dra på sig skorna och ge mig ut i löpspåret. Jag var tvungen att tänka efter före. För att ens kunna springa var jag tvungen att träna upp styrka i låren och tänka teknik. Alltså helt enkelt lära mig "krypa innan jag kunde springa". Tack vare löpskolning, teknik, kloka råd, expertis och egna tankar, långsamt ökad belastning, kinesiotaping och inte minst riktigt bra löparskor var detta möjligt. Och sist men inte minst, grym envishet och mycket jävlar anamma.

Varför spelar teknik, löpskolning och bra skor en viktig roll vid skador, eller för att förebygga skador vid löpning? Det blir ett annat inlägg. smiley

Mer om plika:

http://orthopedics.about.com/cs/otherinformation1/a/plica.htm

Mer om kinesiotaping:

http://www.bodenforskliniken.se (under behandlingar)



  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post2