Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Vikten av att ha en löparkompis

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-14 22:12:05
Nu är det lördag kväll och graderna kryper neråt ute. Jag sitter i köket hemma hos Johan och lyssnar till ljudet av Gladiatorerna på tvn inne i vardagsrummet där Johan och döttrarna följer kampen. Jag känner mig tillfreds med att ha dragit mig tillbaka till köket och fundera för mig själv framför datorn. Jag är mätt och mår bra efter en trevlig middag hemma hos Johans föräldrar med hans syskon och syskonbarn. Jag betalade precis in anmälningsavgiften till Vårruset i Stockholm den 30 maj och känner mig smått lycklig över det. Äntligen skall jag börja springa lopp igen och jag kan börja planera vilka jag skall springa. Jag kan sikta framåt.

Jag springer Vårruset den 30 maj och Johan springer Stockholm Marathon den 2 juni. Det blir en veckas semester i huvudstaden. Min känsla är enorm tacksamhet. Tacksamhet för att jag springer igen och att ryggen håller. Tacksam för att jag träffade min kiropraktor Leif Sockander i rätt tid, för utan honom hade jag inte tagit ett löpsteg igen. Tacksamhet för att jag tidigt förstod att löpteknik var och är min räddning och för att jag anmälde mig till Markus Stålboms Mini-clinic i löpteknik den där helgen i december 2010. Jag visste inte då att Markus skulle bli en av de viktigaste pusselbitarna för att jag överhuvudtaget skulle kunna springa igen. Utan träningarna för honom i löpteknik under 2011 hade löpningen varit en utopi för mig idag.

Och nu sitter jag här och är nästan religiöst lycklig över att ha funnit en helt fantastisk löparkompis. Någon att kämpa tillsammans med när det känns motigt, tungt och som allra jävligast, men även glädjas med när det går bra och det flyter. Jag träffade Lotta Fedeler första gången den 30 november i år på en peppjogg som vi startade inom en grupp på jogg.se och Facebook, för oss som skall springa Göteborgsvarvet för första gången. Sedan dess har jag och Lotta sprungit ihop kontinuerligt och vi peppar varandra så mycket vi kan.

Tillsammans har vi bara på en månad utvecklats massor och framför allt kommer vi ut flera gånger i veckan. Löpningen har blivit så mycket roligare och även om lusten inte finns precis innan vi skall iväg så infinner den sig alltid när vi möts upp för att springa. Jag vet faktiskt inte hur min löpträning hade sett ut idag om inte jag träffat Lotta. Förmodligen hade jag inte ens sprungit hälften så långt och mycket sällan. Vi är på samma nivå löpmässigt och klättrar gemensamt mot samma mål, Göteborgsvarvet 2012. Dessutom har vi kul när vi springer.



Idag på morgonen träffades vi vid Delsjöns badplats för att springa runt Delsjöarna, totalt en mil. Det var stålande väder, sol och nollgradigt. Helt perfekt för ett längre löppass. Naturen är helt fantastiskt vid sjöarna och det är riktigt njutningsfullt att titta på omgivningarna när man springer. Vi stannade vid några tillfällen för att ta bilder.

Lugnt och sansat tog vi oss runt med gånginslag i de tuffaste backarna. Det kändes riktigt bra i början men efter ca 7-8 kilometer började det bli riktigt tufft för mig. Kroppen är inte tillräckligt stark för distansen. I veckan sprang vi längdrekord med 8 kilometer och idag blev det alltså en mil. Vi har ökat vår distans med 5 kilometer på en vecka! Fantastiskt!

Lotta hejade på mig de sista 2 kilometerna när benen var riktigt sega och lite smått degiga. Det är underbart att kunna peppa varandra när det behövs. Man blir så mycket starkare då. Nu sitter jag här och längtar tills nästa gång vi skall springa och till nästa helg när det blir nytt långpass. Löparlycka! smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post153