Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Midnattsloppet - en smärtfylld förtjusning

TävlingPosted by Jennica Bodenfors 2010-08-22 13:29:16

Min kropp är fantastisk! Jag har återigen konstaterat det. Trots dålig förberedelse gjorde den det jag bad den om. Inte utan protest denna gången dock.

Midnattsloppet var mitt första lopp på hemmaplan. Det var också mitt första millopp. Min tanke var att det skulle vara ett litet genrep inför Tjejmilen. Så blev det också och det var bra att få känna på en mil på asfalt. Inte mumma för vaderna kan jag säga, även om jag gillar att springa på asfalt. Jag hade spring i benen på uppvärmningen så jag var positiv och ju närmare starten kom desto mer taggad blev jag. Men jag hade som sagt bestämt mig för att det mest skulle bli en trevlig upplevelse och vid minsta tveksamhet skulle jag bryta.

Starten gick och jag kom iväg bra. Kändes grymt häftigt att springa på Göteborgs gator så jag kunde inte sluta le. Efter erfarenhet av några lopp nu så har jag lärt mig att ta det lugnt från start. Tidigare har jag rusat iväg i 4-4.30 tempo för att sedan få en nästan nära döden upplevelse. Så jag behöll lugnet, tittade på klockan och lät folk passera mig. Första tre kilometerna kändes riktigt bra och benen pinnade på. Sen kom som bekant första protesten vid fyra kilometer då min kropp alltid ställer frågan "Vad håller du på med"? Så jag ställde mig själv den frågan och hjärnan svarade överraskande "Spring, du vet att du klarar detta trots att det känns förjävligt". Så jag sprang.

Visserligen hade jag kanske kunnat öka farten under loppet men jag har en bit kvar att vandra där. Jag fegar fortfarande lite och är rädd för att riskera att ta ut mig innan jag kommer i mål. Det blir nästa utmaning.

Så vid sex kilometer satte min kära kropp in stöten. Kramp i vaden som inte ville släppa, men det var bara att bita ihop. Som tur är är jag ganska smärttålig och har förmågan att kapsla in och lägga smärtan åt sidan. Följande fyra kilometer gjorde ont, riktigt ont, men min kropp pumpade faktiskt adrenalin och massor av vilja. Det gick inte så fort men det gick framåt.

När jag svängde in på Vasagatan och mot Avenyn var det bara vilja och kämparglöd som gällde. Sista backen ner mot mål gav jag allt som fanns kvar. Jag tänkte att jag skulle ta i och kräma ur det sista om jag så skulle krypa över mållinjen sedan.

Jag är grymt nöjd. Första milloppet och jag klarade det. Jag skiter i tiden och konstaterar bara att jag gjort en enorm prestation. För ett halvår sedan hade jag inte sprungit en meter. Nu springer jag en mil! Jag gör någonting som för sex månader sedan inte var möjligt. Tiderna kommer att bli bättre. Det vet jag. Men vad spelar tider för roll om man inte är hel och frisk, om inte förutsättningarna finns? Min prestation är ytterligare ett bevis på att ALLA kan, efter sin egen förmåga och med rätt förutsättningar. Jag är grym! smiley


  • Comments(1)//jennica.bodenfors.se/#post14