Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

2 månader kvar

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-03-12 20:46:03
Jo så att... idag är det bara två månader kvar till Göteborgsvarvet. Panik eller is i magen, det är frågan? Senaste månaden har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Träningen och uppladdningen inför årets stora lopp blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade inte räknat med att bli sjuk. Jo, kanske en liten förkylning eller så men inte mer. Jag brukar ju inte vara sjuk.

Tji fick jag. Det ena har avlöst det andra. Jag har precis återhämtat mig från den ena bacillen, då slår den andra slått till, och så har början på detta året sett ut. Förra veckan var jag helt på det klara att ge upp Göteborgsvarvet. Jag skrev det till och med i ett sms till kompisen Lotta. Då hade jag beslutat mig för att istället satsa på årets andra happening, Tjejmilen den 1 september.

Idag, så här efter ytterligare en vecka utan träning och endast två månader kvar till Göteborgsvarvet har jag ändrat uppfattning. Jag skall runt de där 2,1 milen om det så skall ske med rullator eller krypandes med knäskydd! Visst måste jag sänka kraven på mig själv, från optimist till realist så att säga, men jag skall göra mitt bästa. Det skall i alla fall inte promeneras något Göteborgsvarv!



Nu när jag sitter här och skriver vill jag passa på att skicka en varm hälsning till mina läsare. Det är flera av mina massagekunder som har påpekat att de har saknat inlägg det senaste och som undrat hur det stått till med mig. Det är alltid kul när ni berättar att ni läst och frågar om saker som jag har skrivit om och många av er har bokat tid hos mig bara för att de lärt känna mig och "mitt tänk" genom att läsa denna blogg. Jag älskar att skriva här, men tyvärr har min tid inte riktigt räckt till det senaste. Dock måste jag kanske tänka om och faktiskt prioritera bloggandet lite mer nu när jag vet att det faktiskt är några som läser och som uppskattar det.

Stor vårkram till er alla därute. Kämpa på även om det tar emot! Det ljusnar! smiley

  • Comments(6)//jennica.bodenfors.se/#post158

Ont skall med ont fördrivas

RehabiliteringPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-29 12:47:01
Jag lever efter filosofin att allting hänger ihop och har ett sammanhang, delar blir till en helhet och man kan inte utesluta någon del från helheten. Jag har nu blivit så pass bra i min ländryggrad att det går att springa en mil och att leva utan speciellt mycket smärta. Numera är det mest muskulaturen kring höft och säte samt lårmuskulaturen som påverkas och som krånglar. Det är ju dessa muskelgrupper som skall "hålla ihop" mig och klara av belastningen istället för ryggrad och leder.

När man arbetar och rehabiliterar kotor och leder måste man också arbeta med kringliggande muskulatur och dess obalanser. Alltså att arbeta med helheten i området och inte bara de olika delarna. Därför frågade jag min kiropraktor Leif Sockander, när jag var hos honom senast, om han visste någon som kunde hjälpa mig med mina krånglande och protesterande muskler. Jag fick telefonnumret till en kvinna som heter Elisabeth Voge. Elisabeth är personlig tränare och idrottsmassör för Redbergslids herrelit i handboll, där även Leif Sockander ingår som kiropraktor i truppen.

I torsdags träffade jag Elisabeth efter ett telefonsamtal och hon gick igenom min muskulatur med hjälp av olika tester på bland annat knästräckaren (Rectus femoris), höftböjaren (Iliopsoas ff allt major), sätesmuskulaturen (Gluteus maximus, medius, minimus), Quadratus lumborum och adduktorerna (musklerna på insida lår).

Det visade sig att framför allt höftböjaren var stram på båda sidor, adduktorerna på vänster insida lår (här har vi en muskelobalans) var stram och Quadratus på höger sida var märkbart irriterad och sammandragen. Quadratus påvisade också mycket bindvävsinlagringar och "kakor", alltså sammandragna muskelstråk. Med andra ord finns det massor att arbeta med. Längs höftbenskammen satt också mycket spänningar och sammandragningar.

Av detta kan man konstatera att det är cirka 20 års krämpor, spänningar och slitningar som sitter i området sedan min ridolycka i 15 årsåldern. Allt detta skall nu lösas upp. Elisabeth och jag beslöt oss för att fixa till detta innan vi ens börjar att tänka på träning av bålstyrka. Allt "krångel" som sitter i muskulaturen kommer bara att kämpa emot all form av träning för bålen.

Den smärta jag upplevde under behandlingen med idrottsmassage av Quadratus och sätesmuskulatur var av det mest djävulska, men samtidigt så befriande. En känsla av att strukturen börjar vakna till liv igen efter 20 år. Ont skall med ont fördrivas i sin rätta bemärkelse! Både fredag och lördag har jag gått med smärta och ömhet i området. I fredags morse trodde jag att jag förpassats ett år tillbaka i tiden då jag låg på golvet i ren smärta och försökte ta på mig byxor och strumpor. Känslan av att kroppen när som helst kommer att ge vika för en smärtimpuls. Den är inte rolig. Men min filosofi, som jag många gånger också fått bekräftad, är att ibland måste det bli värre för att kunna bli bättre och för att möjliggöra läkning.

Ikväll är det då åter igen dags för en behandling av Elisabeth. Jag ser fram mot det med smärtblandad förtjusning. Men först skall jag ut på långtur med min vän Lotta. Det kommer bli dagens höjdpunkt! smiley


  • Comments(0)//jennica.bodenfors.se/#post157

Tjejmilen 2012

TävlingPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-24 13:08:38

Då var vi anmälda och klara! Efter lite påtryckning på Lotta så anmälde även hon sig till Tjejmilen den 1 september 2012. Vi blir förhoppningsvis två tjejer till.

Fredagen den 31 augusti går resan upp till Stockholm med bil. Vi kommer bo i en lägenhet i Sumpan. Det kommer bli en riktigt trevlig tjej- och löparhelg det här! Är du tjej och löpare, är det här ett lopp du måste springa! smiley

  • Comments(0)//jennica.bodenfors.se/#post156

Söndagsnöje

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-22 19:29:51
Tänk att träning kan vara så roligt. Tänk att man kan längta ut till att svettas, flåsa, kanske få ont, andnöd och ibland en "nära döden upplevelse". Allt det jobbiga är det värt när jag får de där minuterna och meterna som känns både bra, lätta och när flytet infinner sig. Sakta börjar det kämpiga bytas ut mot det där underbara flytet. Att jag har träffat min vän och löparkompis Lotta är faktiskt den största anledningen till löparglädjen just nu.

Idag hämtade jag upp Lotta på eftermiddagen, efter en lååång behövlig sovmorgon utan stress. Vad slår egentligen känslan av att vakna och ligga och dra sig tillsammans med den man älskar? Inte mycket. Efter mycket sen frukost gick Johan iväg och sprang på sitt håll och jag åkte och hämtade Lotta för att sedan styra kosan mot Delsjöarna och Bertilssons Stuga, där vi mötte upp Lottas kompis Daniel.

Igår kom snön till Göteborg så naturen låg i en vit skrud och underlaget bestod av kompakt trampad snö. Planerat var att springa runt en mil och sedan avsluta med en fika på Bertilssons Stuga. Jag hade väl lite smått ställt in mig på att få kämpa en hel del eftersom jag inte sprungit sedan i måndags eftersom jag haft märklig halsont. Idag kändes dock halsen okej så det var bara att köra. Löpningen flöt dock på och kroppen och andningen kändes riktigt bra. Underlaget sög en hel del kraft eftersom det var svårt att få något bra grepp, men den vackra naturen och sällskapet piggade upp.


Vi sprang runt Lilla Delsjön och in på åttan i Skatås och sedan via Brudarebacken tillbaka till Bertilssons Stuga. Mellan åttonde och nionde kilometern kändes det riktigt bra och det gick ganska fort också både för mig och Lotta. En underbar känsla att ta med sig och också för att lita på att vi är på gång. Sista kilometern stumnade jag dock och orken var slut. Lotta hejade på mig och påminde mig att snart skymtade Bertilssons stuga och fika hägrade. Tack för peppet Lotta!

Väl inne i stugan sprakade brasan och magen knorrade. Jag och Daniel valde Gulaschsoppa och Lotta beslutade sig för en Ädelostpaj. Riktigt gott och värmande var det och en fantastiskt trevlig avslutning på ett härligt löppass i fint soligt väder och lagom temperatur. Det här kommer vi att göra om många gånger!

Nu har jag landat i soffan med ett glas rött. Endorfiner flyter runt i blodet och jag är behagligt trött i hela kroppen. En söndag kan inte vara bättre än så här. Tack Lotta och Daniel! smiley

  • Comments(4)//jennica.bodenfors.se/#post155

Tankar inför löpåret 2012

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-18 14:21:07

Just nu ger löpningen mersmak. Den där känslan av att ingenting får komma emellan finns igen. Ryggen måste hålla, sjukdomar hålla sig borta och gärna allt annat också som skulle kunna komma ivägen för tänkta löppass. Jag är faktiskt ganska säker på att både ryggen och hälsan kommer att palla trycket, bara jag är smart. Att vara smart i detta läget handlar om att lyssna på kroppen.

Igår var jag hos min kiropraktor Leif Sockander igen, efter ett uppehåll på 1,5 månad. Jag har inte haft några direkta problem under uppehållet, mest en känsla av att ha varit låst i höften och med lite strålning i ena ljumsken. Rena paradiset enligt mina mått. Sockander såg låsningen i fogen med en gång efter att jag bara tagit två steg och efter 6 minuter var det fixat. Efter behandlingen och idag är känslan ungefär som en befrielse i kombination med en smärta som om man slitit upp ett gammalt elakt sår. Men jag vet att det kommer kännas så i någon dag till, sedan ebbar smärtan ut och endast känslan av befrielse kommer finnas kvar. Därför vill jag inte riskera något. Dagen tänkta löppass blir istället en powerwalk med Lotta.

Med löpglädjen kommer också längtan efter att springa lopp. Jag har en preliminär planering inför 2012. Kanske är den för tuff, kanske är den helt lagom? Jag får ta en vecka i taget. Det är så lätt att glida med i en slags eufori över att kunna springa igen och i att möjligheten att springa lopp finns på nytt. Min största farhåga är att springa på asfalt. Alla löppass hittills har jag sprungit på grus, men i måndags sprang jag 4 kilometer på asfalt. Jag ville göra en så kallad "Johan" (min pojkvän), att springa till eller från jobbet, helst båda. Så jag sprang från min klinik och hem i måndags, en väg på ca 5 kilometer. Efter 4 kilometer gjorde jag ett klokt beslut att gå sista kilometern. Dels på grund av lite känningar i ryggen av det hårda underlaget, men även för att det hade frusit på på kvällen och var halt. Tanken på Göteborgsvarvet och 2,1 mil på asfalt känns inte bra alls just nu.

Så vad gjorde jag då? Jo, jag frågade Leif Sockander om han kunde rekommendera någon som kan hjälpa mig med att träna upp min bålstyrka och löpstyrka. Jag har kunskapen att göra detta själv, men jag fungerar precis som alla andra. Det är enklare om någon annan säger åt mig vad jag skall göra och dessutom kontrollerar att jag gör det. Haha! Så jag fick ett telefonnummer till en personlig tränare av Leif. Henne skall jag träffa på måndag. Spännande!

Efter Tjejmilen 2012.

Åter till de tänkta loppen 2012. Så här ser min förhoppning ut:

Kungsholmen Runt 5 maj Stockholm - en kul grej för att jag inte kunde springa 2011 då jag var anmäld (anmäld).

Göteborgsvarvet 12 maj - the big happening!

Vårruset 30 maj Stockholm - en kul grej i kombination med semester i Sthlm och att Johan springer Sthlm Marathon 2 juni (anmäld).

Midnattsloppet 28 augusti Göteborg - lite tveksam till detta. Gillar inte att de flyttat på loppet. Loppet har lite förlorat sin charm.

Tjejmilen 1 september Stockholm - Årets stora mål i så fall. Här gäller det att springa milen under 60 minuter! Ett lopp man som löperska inte får missa. Hoppas på att få med mig löparkompisen Lotta.

Sedan finns det säkert andra lopp som dyker upp och som jag gärna vill delta i, men de ovan är de viktigaste och jag måste ju vara klok tjej och inte "övergöra" det hela. Bara det är ju en utmaning som heter duga! smiley

  • Comments(3)//jennica.bodenfors.se/#post154

Vikten av att ha en löparkompis

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-14 22:12:05
Nu är det lördag kväll och graderna kryper neråt ute. Jag sitter i köket hemma hos Johan och lyssnar till ljudet av Gladiatorerna på tvn inne i vardagsrummet där Johan och döttrarna följer kampen. Jag känner mig tillfreds med att ha dragit mig tillbaka till köket och fundera för mig själv framför datorn. Jag är mätt och mår bra efter en trevlig middag hemma hos Johans föräldrar med hans syskon och syskonbarn. Jag betalade precis in anmälningsavgiften till Vårruset i Stockholm den 30 maj och känner mig smått lycklig över det. Äntligen skall jag börja springa lopp igen och jag kan börja planera vilka jag skall springa. Jag kan sikta framåt.

Jag springer Vårruset den 30 maj och Johan springer Stockholm Marathon den 2 juni. Det blir en veckas semester i huvudstaden. Min känsla är enorm tacksamhet. Tacksamhet för att jag springer igen och att ryggen håller. Tacksam för att jag träffade min kiropraktor Leif Sockander i rätt tid, för utan honom hade jag inte tagit ett löpsteg igen. Tacksamhet för att jag tidigt förstod att löpteknik var och är min räddning och för att jag anmälde mig till Markus Stålboms Mini-clinic i löpteknik den där helgen i december 2010. Jag visste inte då att Markus skulle bli en av de viktigaste pusselbitarna för att jag överhuvudtaget skulle kunna springa igen. Utan träningarna för honom i löpteknik under 2011 hade löpningen varit en utopi för mig idag.

Och nu sitter jag här och är nästan religiöst lycklig över att ha funnit en helt fantastisk löparkompis. Någon att kämpa tillsammans med när det känns motigt, tungt och som allra jävligast, men även glädjas med när det går bra och det flyter. Jag träffade Lotta Fedeler första gången den 30 november i år på en peppjogg som vi startade inom en grupp på jogg.se och Facebook, för oss som skall springa Göteborgsvarvet för första gången. Sedan dess har jag och Lotta sprungit ihop kontinuerligt och vi peppar varandra så mycket vi kan.

Tillsammans har vi bara på en månad utvecklats massor och framför allt kommer vi ut flera gånger i veckan. Löpningen har blivit så mycket roligare och även om lusten inte finns precis innan vi skall iväg så infinner den sig alltid när vi möts upp för att springa. Jag vet faktiskt inte hur min löpträning hade sett ut idag om inte jag träffat Lotta. Förmodligen hade jag inte ens sprungit hälften så långt och mycket sällan. Vi är på samma nivå löpmässigt och klättrar gemensamt mot samma mål, Göteborgsvarvet 2012. Dessutom har vi kul när vi springer.



Idag på morgonen träffades vi vid Delsjöns badplats för att springa runt Delsjöarna, totalt en mil. Det var stålande väder, sol och nollgradigt. Helt perfekt för ett längre löppass. Naturen är helt fantastiskt vid sjöarna och det är riktigt njutningsfullt att titta på omgivningarna när man springer. Vi stannade vid några tillfällen för att ta bilder.

Lugnt och sansat tog vi oss runt med gånginslag i de tuffaste backarna. Det kändes riktigt bra i början men efter ca 7-8 kilometer började det bli riktigt tufft för mig. Kroppen är inte tillräckligt stark för distansen. I veckan sprang vi längdrekord med 8 kilometer och idag blev det alltså en mil. Vi har ökat vår distans med 5 kilometer på en vecka! Fantastiskt!

Lotta hejade på mig de sista 2 kilometerna när benen var riktigt sega och lite smått degiga. Det är underbart att kunna peppa varandra när det behövs. Man blir så mycket starkare då. Nu sitter jag här och längtar tills nästa gång vi skall springa och till nästa helg när det blir nytt långpass. Löparlycka! smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post153

Peppjogg

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2011-12-04 21:05:10
Nu känns det äntligen som om jag har kommit igång med löpningen ordentligt. Det är inga långa pass eller snabba pass, utan endast kortare löpning för att få upp löpstyrkan och vänja muskler, leder och rygg.

Den största anledningen till att jag har kommit igång så bra är att jag har fått sällskap på turerna. Sällskap gör fantastiskt mycket eftersom det både blir roligare att springa samt att man lättare kommer ut även om det känns motigt.

Jag hittade mina nya löparkompisar via en grupp som först startade på jogg.se och som där heter "Vi som debuterar i Göteborgsvarvet 2012", och som nu även finns på Facebook, "Vi som springer Göteborgsvarvet 2012 för första gången".

För cirka en vecka sedan skrev jag ett inlägg på gruppens Facebooksida om att löpningen kändes motig och jag behövde peppas. Då fick jag både peppning och svar från några tjejer att det vore en god idé att springa ihop. Så i onsdags sprang vi ihop för första gången. Vi kallar det "peppjogg" och tanken är att alla skall kunna springa med efter sin egen förmåga. De som vill springa längre springer antingen vidare efteråt eller sluter upp med oss när vi börjar springa. De som vill springa fortare kan köra ruscher för att sedan vända tillbaka och hämta upp. Behöver man göra gånginslag så gör man det när som helst.

I onsdags fick jag sällskap av Lotta och Anna-Lena. Det blev mycket lyckat och alldeles lagom nivå för mig just nu. Lotta har också varit skadad i sin fot och behöver ta det lugnt i början samt även, precis som jag, få upp flåset. Anna-Lena springer lite längre än oss men hänger med eftersom det är kul och peppande. Det visade sig även att Anna-Lena och jag bor i samma område.

Jag och Lotta efter ett halvtungt pass i Skatås idag. Bra jobbat av oss!


Veckan fortsatte med att jag och Lotta slöt upp i Skatås även på fredagen och på förmiddagen idag. Det är tveksamt om vi, i alla fall jag, hade kommit ut och sprungit idag om inte jag haft ett pass planerat och någon som väntade på mig. På onsdag klockan 16.30 är det dags igen och då kommer även Anna-Lena med. Förhoppningsvis sluter fler upp på kommande pass framöver.

Det är otroligt roligt att lära känna nya människor på detta sättet och samtidigt peppa och peppas till att inte ge upp. Löpningen känns så mycket mer givande och inspirerande nu och dessutom blir det kontinuitet i träningen, vilket är det viktigaste för att nå resultat. smiley

  • Comments(4)//jennica.bodenfors.se/#post152

Det är mycket nu!

TräningPosted by Jennica Bodenfors 2011-11-26 21:18:53
Fullt upp är precis vad det är. Det var längesedan jag bloggade. Jag har inte tröttnat eller slutat träna eller slutat tänka på hälsa, utan jag har helt enkelt inte haft tid att blogga. Senaste halvåret har varit fullproppad med saker som att Johan och hans barn har kommit in i mitt liv och de är en stor del idag, vilket jag är tacksam för. Men jag har också kämpat med att komma tillbaka till träningen genom att rehabilitera min rygg. Mitt arbete och mitt företag har tagit mycket tid. Jag har också jobbat en hel del med mig själv och min egen utveckling. Det tar på krafterna. Men saker och ting får gärna vara uttröttande och uttömmande så länge jag upplever att det för mig framåt och är utvecklande.

Under hösten har jag också påbörjat min utbildning till traditionell kinesisk medicinsk akupunktör som kommer ta cirka 4 år och är en stor satsning för mig. Äntligen har jag hittat min grej, mitt kall och det som jag har svårt att släppa när jag väl har börjat. Jag har enda sedan tonåren sökt efter just det där som kan få mig att tappa tid och rum och nu verkar det äntligen som om jag har hittat det.

Sedan bara två veckor tillbaka har jag gått min första kurs i medicinsk qigong och tränat qigong nästan varje dag. Det är helt fantastiskt både fysiskt och psykiskt. Det hjälper mig mycket i min vardag. Jag har önskan om att få fortbilda mig inom detta och tillslut bli qigong instruktör.



Min önskan och förhoppning är att kunna berätta här i min blogg lite mer om Traditionell kinesisk medicin (TCM), akupunktur och qigong. Förhoppningsvis även om Kina och Kinas kultur. Det kommer påverka mig, mitt leverne och inte minst mitt företag, eftersom jag kommer arbeta med detta i framtiden. TCM är inte bara ett sätt att arbeta, det är också en tanke om hur man bör leva. Jag har faktiskt redan nu tagit till mig en del saker som jag försöker tänka på när jag möter kunder och arbetar med dem. Jag har alltid haft som vision att se till helheten i arbetet med människor. Det är just helhetsperspektivet som TCM har som utgångspunkt.

Givetvis är min träning också viktig för mig och en stor del av mitt liv, även om den kanske inte haft prioritet den senaste tiden. När jag inte tränar regelbundet så saknar jag det enormt och det känns verkligen som det är något som fattas. Just nu håller jag på att försöka komma igång med löpningen igen. Göteborgsvarvet är det som gäller i den 12 maj 2012, så det är hög tid att börja träna. Jag har haft och har fortfarande enormt stor hjälp av Markus Stålbom med löptekniken samt av min kiropraktor Leif Sockander. Utan dessa två snubbar hade jag inte klarat mig så långt som jag har gjort idag. De betyder jättemycket för mig och min träning och dessutom för min hälsa.

Nu när jag skrivit detta inlägget känner jag hur mycket jag har saknat mitt bloggande. Min förhoppning är att jag skall få lite mer tid över för skrivandet nu framöver. Jag behöver kanske öva mig på att bli lite mer effektiv, eller? smiley

  • Comments(1)//jennica.bodenfors.se/#post151
« PreviousNext »