Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

"Att lära sig krypa innan man kan springa"

HistorikPosted by Jennica Bodenfors 2010-08-05 16:32:05

Jag har många gånger fått kommentarer om att det är väl inget att bara springa fem kilometer!? Det klarar väl vem som helst? Jag kan inte svara för andra utan bara för mig själv. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. För min del har fem kilometer varit en riktig utmaning både fysiskt och mentalt. För bara fem månader sen hade jag inte sprungit en meter och hade (har) som sagt en vävnadsskada i mitt knä. Det fanns en stor risk att jag aldrig skulle kunna springa mer.

Vad är det då för skada jag har i mitt knä och hur fick jag den? För två år sen slet jag, genom en vridning i knäet, av en plika (kan beskrivas som ett vävnadslager, se länk nedan) i mitt högra knä. Jag satt på huk och sträckte mig efter någonting på golvet. Det knäppte till och kraschade i mitt knä. Smärtan som följde var rent djävulsk. Jag jobbade extra på restaurang då och var tvungen att fortsätta jobba passet ut. Det var som att sticka en kniv in i knäet varje gång jag tog ett steg. Jag var helt säker på att jag kunde glömma att träna igen, eller åtminstone träna i den omfattning jag brukade göra. Jag var riktigt arg när jag kom hem och tårarna sprutade. Min ilska brukar oftast omvandlas till handlingskraft. Med beslutsamhet gick jag dagen därpå till gymmet och testade vilken typ av rörelser mitt knä fortfarande klarade av. I det läget gick det t om bättre att cykla med lätt motstånd än att gå.

Bara två veckor innan skadan hade jag gått en kurs i kinesiotaping (läs mer om kinesiotaping i länken nedan). Jag tejpade knät och tränade på efter eget huvud i alla de lägen som var smärtfria. Knäet var så instabilt att det kändes som om det när som helst kunde gå ur led eller förvärra skadan. En vecka senare kom jag till den bäste knäläkaren i världen (enligt mig!), Sten Björnum, som ställde diagnosen partiell avsliten plika (kan avslöja att jag några månader senare lyckades slita av plikan helt..aj). ”Fortsätt träna och fortsätt tejpa, sa Björnum. Du är vältränad och har god muskelstatus i lår och vader. Kör på!” Normal rehabiliteringstid är åtta veckor. Med hjälp av kinesiotapingen lyckades jag förkorta rehabtiden med fyra veckor!


I februari i år hade jag tyvärr inte samma muskelstatus i låren, som jag hade vid skadetillfället, på grund av omständigheter i livet som gjort att jag inte kunnat träna. Så jag fick helt enkelt börja om från början med all träning. Med minimal chans att mitt knä skulle klara av den stora belastning som löpning innebär var min enda chans att ge knäet de rätta förutsättningarna.


Så för mig var det inte bara att dra på sig skorna och ge mig ut i löpspåret. Jag var tvungen att tänka efter före. För att ens kunna springa var jag tvungen att träna upp styrka i låren och tänka teknik. Alltså helt enkelt lära mig "krypa innan jag kunde springa". Tack vare löpskolning, teknik, kloka råd, expertis och egna tankar, långsamt ökad belastning, kinesiotaping och inte minst riktigt bra löparskor var detta möjligt. Och sist men inte minst, grym envishet och mycket jävlar anamma.

Varför spelar teknik, löpskolning och bra skor en viktig roll vid skador, eller för att förebygga skador vid löpning? Det blir ett annat inlägg. smiley

Mer om plika:

http://orthopedics.about.com/cs/otherinformation1/a/plica.htm

Mer om kinesiotaping:

http://www.bodenforskliniken.se (under behandlingar)



  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post2

Början på mitt liv som löpare

HistorikPosted by Jennica Bodenfors 2010-08-04 21:02:33

Det var egentligen inte meningen att jag skulle börja springa eller satsa på löpning i den utsträckning som jag faktiskt gör idag. Jag hade inte tänkt springa alls, inte ens en meter. Inte för att jag inte gillar att springa, utan för att det rent krasst skulle vara omöjligt för mig att springa igen på grund av min skada som jag har i ett knä.

För ungefär två år sen befann jag mig på ett företag och masserade. Där träffade jag en kvinna som var gympaledare på Friskis & Svettis i Partille. Hon tyckte att jag, med min träningsbakgrund och mitt yrke, skulle anmäla mig till Friskis uttagning till att bli gyminstruktör. Jag nappade på den idén och skickade in en anmälan. Men en vecka innan uttagningsdagen beslöt jag mig för att flytta till Stockholm (vilket är en helt annan historia). Så det blev inget med det. I årsskiftet 2009/2010 flyttade dock tillbaka till Göteborg och beslöt mig då för att försöka igen. Bara någon månad senare blev jag uttagen att genom Friskis & Svettis i Partille få utbilda mig till gyminstruktör. Lycka!

Så där, någon gång i februari 2010, började min liv som löpare helt utan att jag anade det. Jag fick nämligen reda på att man borde klara av att springa minst 5 km för att tillgodogöra sig Steg 1 och 2 för att bli gyminstruktör. Snacka om morot, för att inte tala om utmaning! Då hade jag inte sprungit en meter på två år. Jag ville inte vara den som stod över och missade träning för att jag inte kunde springa på utbildningen. Aldrig! Det fanns inte. Så på lite mindre än två månader skulle jag klara av att springa 5 km. Jag bestämde mig där den kvällen att ge det ett seriöst försök, men jag visste att jag hade alla odds emot mig.


Fortsättning följer! smiley

  • Comments(0)//jennica.bodenfors.se/#post1

Allt har en början...

HistorikPosted by Jennica Bodenfors 2010-08-02 22:59:04

Min idrottslärare från gymnasiet hade nog inte trott sina ögon om hon sett mig idag. En träningstokig tjej som går igång på allt som har med mjölksyra, muskler, svett och utmattning att göra. Som barn och upp i tonåren var jag överviktig. Nej, jag var inte överviktig. Jag var fet! För mig, likväl som för de flesta feta barn och ungdomar så innebar gymnastiken ett rent helvete. Inte för att jag inte tyckte om att röra på mig, utan för att varje gång jag skulle över den där plinten eller springa hinderlopp så tystande hela gymnastiksalen. För att sedan brista ut i gapskratt när jag väl fastnade uppe på plinten. Läraren gjorde sitt bästa för att dölja sitt roade leende, vilket kanske var okej, men idag tycker jag att hon åtminstone kunde ha sagt till de andra kidsen. Och så var det ju de där 60 metrarna som skulle springas. De flesta fick hejarrop. Jag fick glåpord. Barn kan vara väldigt elaka mot varandra. Jag har alltid undrat varför? Däremot var det ingen som slog mig i kula!

När jag fyllde 16 år bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag var kär i en kille och trött på att inte vara som alla andra. Redan som tonåring var jag envis och beslutsam så vid 19 års ålder hade jag gått ner närmare fyrtio kilo. Killen fick jag givetvis inte (jag blev heller inte som alla andra haha!), men jag skaffade mig enormt mycket kunskap om kost, näringslära och nutrition. Skulle jag gå ner i vikt så skulle jag göra det på ett bra och varaktigt sätt och jag ville veta hur saker och ting hängde ihop och hur kroppen fungerade. Jag läste litteratur och tidningar i massor. Sedan provade jag mig fram. På så sätt fick jag mitt stora intresse för kost, och senare även intresset för kostens betydelse för hälsa och träning.

Rörde jag något på mig då? Jodå jag började rida när jag var sju år. Jag älskade det från första stund. När jag var elva fick jag min första häst och sedan dess var det min stora grej i livet. Kroppsspråk har alltid fascinerat mig och med hästarna blev jag varse om hur mycket man kan påverka dem genom små, små förändringar i ens kroppsspråk. Snacka om kommunikation!

Kommunikation, relationer och möten med andra människor har alltid intresserat mig. Så det föll sig ganska naturligt att jag utbildade mig till socialpedagog. Jag arbetade fem år med ungdomar på behandlingshem. Sen sa det stopp och jag ville göra något annat. Jag ville möta människor på ett annat sätt. Det var då jag utbildade mig till massör. Jag kan egentligen inte svara på hur det kommer sig att det blev just massör, men ibland faller sig saker naturligt helt enkelt. I samband med utbildningen så väcktes också intresset för styrketräning och träning över lag. Muskler och kroppens sätt att fungera, hur den är uppbyggt och hur den reagerar är fascinerande! Så hästen såldes och gymkort köptes. I den vevan startade jag också mitt företag, Bodenforskliniken Massage & Hälsa. Historien om mitt företag får bli ett inlägg för sig. Jag ska erkänna att jag inte har släppt socialpedagogiken och det sociala arbetet helt. Jag återkommer då och då till det i olika former och i olika sammanhang. Att se till helheten är absolut viktigast för mig när jag arbetar som massör eller med kost eller träning. Min övertygelse är att det psykiska och fysiska hänger ihop och påverkar varandra i allra högsta grad. Det ena kan inte uteslutas från det andra. Denna insikt är en styrka anser jag och därmed är jag enormt tacksam att jag har erfarenhet av att arbeta med båda delarna.

Okej, jag blev (och är) en riktig träningsfanatiker. Jag fullständigt älskade och älskar träning i form av tung styrketräning, pulsbaserad träning och kondition. Styrketräning är nog det som ligger mig varmast om hjärtat. Det handlar ju om, just det, muskler! Muskelns anatomi, fysiologi och ämnesomsättning. Men man kan ju träna för mycket också. Det fick jag erfara under mina första träningsår då jag hade svårt att begränsa och variera min träning. Det var ju så kul och endorfiner är sköna grejer. Återhämtning, vila och variation är tre mycket viktiga ord. Tro mig, jag vet! Under åren har jag dragit på mig flera skador, ett skadat knä, plantar fasciit (hälsporre) i båda fötterna samt som följd av två ridolyckor i tonåren, två diskkompressioner och SI-ledsproblematik. Hur går man vidare i sin träning med allt detta? Hur håller man det under kontroll? Kan man bli återställd?? Frustration var vad jag kände. Tillslut har jag lyckats vända det hela till något positivt. Jag kan faktiskt känna lite ödmjukhet ibland över mina skador eftersom de har gett mig erfarenhet som gör att jag faktiskt kan hjälpa andra idag.

Tiden går och saker förändras, man blir lite klokare förhoppningsvis och nya utmaningar kommer. 2010 är året då jag tog (och tar) mig an utmaningen att börja springa, att bli en löpare. Med tanke på mina skador så var bara tanken på att springa en ren utopi för några månader sedan. Idag är det en möjlighet som dock ställer krav. Hittills har det varit, och är fortfarande, en enorm utmaning fysiskt såväl som mentalt. Men envishet och vilja kan ta en långt. Acceptans att göra något efter sin egen förmåga och inte jämföra sig med andra, det är tufft kan jag säga. Jag ska snart berätta mer om detta.

Mitt mål i år är att springa Tjejmilen den 5 september på 60 minuter. Tycker du att det låter som en ganska lätt utmaning? Well, put yourself in my shoes! smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post0