Jennica Bodenfors

Jennica Bodenfors

Uppdatering

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-05-03 19:54:58

Känns som det är dags för en uppdatering. Det har hänt en hel del. Jag har hunnit med löpteknikträning med Markus Stålbom, blivit halvkrasslig igen, varit en vända på vårdcentralen för att ta prover eftersom jag varit sjuk i omgångar under våren, ett långpass på 18 km och en himla massa mer inom jobb och privatliv.

Senast jag skrev var det 24 dagar kvar till Göteborgsvarvet. Nu är det endast 10 dagar kvar. Det finns inte så mycket mer jag kan göra nu. Det får bli som det blir helt enkelt. Om jag summerar träning och uppladdning inför varvet så kan jag konstatera att den inte varit den bästa, ganska långt ifrån faktiskt. Tre förkylningar som sumpat träningsupplägg och där emellan massor av sunt förnuft och "att avstå från träning" för att hålla eventuella förkylningar borta då jag känt så kallade "känningar". Det är väl kanske just det där sunda förnuftet som räddat mig.

Känslan och lusten inför varvet har, liksom hälsan, också gått upponer. Just nu består känslan av förväntan, men samtidigt vet jag att det kommer bli en kamp. Framför allt de 6 sista kilometerna. Jag har bara som mål att ta mig runt och försöka insupa stämningen. Att försöka uppskatta och vara en del av denna stora löparfest och happening. Jag tycker också att det är roligt att jag och min Johan är delaktiga båda två.

För två veckor sedan fick jag återigen tillfälle att träna löpteknik för Markus Stålbom. Det var nyttigt. Jag har tappat en del av tekniken i takt med att jag har ökat distansen. Det var en viktig påminnelse och så fort varvet är över skall jag börja ta tag i tekniken aktivt.

Samtidigt måste jag säga att det är helt fantastiskt att ryggen håller så bra som den gjort hittills och efter de påfrestningarna som den utsatts för, som t ex 15 och 18 kilometerspass på asfalt. Lite orolig är jag dock för hur min rygg skall klara en sådan stor påfrestning som Göteborgsvarvet. Men jag har ett bra team runt omkring mig som kiropraktor Leif Sockander, idrottsmassör Elisabeth Voge och löpteknikgurun Markus Stålbom. Utan dem hade jag inte stått på startlinjen den 12 maj oavsett hur själva loppet går.

På lördag skall jag springa Kungsholmen Runt i Stockholm. I morgon eftermiddag åker jag och Johan och barnen tåg till Huvudstaden. Det blir det längsta passet (10 km) nu innan varvet och jag är med mest som en kul grej. Extra roligt är det dock för det är första löpartävlingen jag är med på sedan Hässelbyloppet den 16 oktober 2010 och sedan ryggen satte stopp för all löpning. Dock är det kanske inte den bästa uppladdningen trots allt, för blodproven jag tog för en vecka sedan visar både järnbrist och brist på vita blodkroppar (dåligt immunförsvar). Jag väljer ändå att springa Kungsholmen Runt för jag litar på att jag känner min kropps signaler så pass väl att jag vet vart gränsen går och hur jag skall hantera en eventuell svacka. Samtidigt vet jag att det innebär en risk och att jag äventyrar starten i Göteborgsvarvet.

Idag kom dock den där lite pirriga känslan som jag brukar ha innan ett lopp och det är riktigt skönt att få känna den igen. Jag håller tummarna för att hälsan pallar trycket på lördag och ser fram mot en helg i Stockholm. Längtan dit är stor. smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post164

15 km över Göteborgs goa broar

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-04-14 16:49:50
Jag ställer mig frågan "Vad har hänt?". Tjejen som höll på att dö av 2 kilometers löpning för 2 år sedan springer numera 15 kilometer utan större ansträngning. Jag som aldrig mer skulle kunna springa med min rygg. Och vad händer? Ryggen säger ingenting efter 15 kilometers asfaltsnötande!

Bara för tre veckor sedan kämpade jag med att få ner luft i lungorna. Nu verkar lungorna hittat rytmen igen, så även hjärtat. Med detta kommer även den mentala biten att växa sig starkare.

För första gången kan jag äntligen tycka att det är skönt, kul och glädjande att springa runt en mil. Jag trodde aldrig att den känslan skulle infinna sig. Så kände jag idag när jag och Lotta startade hemifrån mig på Hisingen och sprang över Göta Älvbron och vidare längs kajkanten genom Majorna och fram till Älvsborgsbron. Broarna var inte alls jobbiga på något sätt. Den jobbigaste biten var faktiskt backen upp mot Älvsborgsbron. Där var jag tvungen att gå några meter, annars flöt de 15 kilometerna på riktigt bra.

Älvsborgsbron och Göta Älvbron


Benen har känts väldigt starka de senaste två passen och det är riktigt glädjande. Idag hade jag t om lite träningsvärk kvar i låren men det gick bra ändå. Trots allt fick jag bra feedback på vad jag behöver tänka på innan Göteborgsvarvet. Pulsbandet har en tendens att ligga och trycka på smärtpunkter kring revbenet, så det blir till att springa utan pulsbandet på varvet. Vänster höft och utåtrotatorerna är en led och muskler som tagit mycket stryk av min ryggskada under flera år så de är väldigt känsliga för påfrestning. Det blir till att stretcha musklerna noga och också stärka upp dem så gott det går.

När jag har sprungit cirka 11-12 kilometer innebär det ren idioti att stanna upp. Det finns inget annat läge än att springa. Skulle jag göra stanna upp är risken mycket stor att ryggen lackar ur och det kommer bli helt omöjligt att springa. Så det finns bara ett läge in i mål. Men så länge benen känns bra så är det väl inget att oroa sig för! smiley

  • Comments(3)//jennica.bodenfors.se/#post162

2 månader kvar

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-03-12 20:46:03
Jo så att... idag är det bara två månader kvar till Göteborgsvarvet. Panik eller is i magen, det är frågan? Senaste månaden har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Träningen och uppladdningen inför årets stora lopp blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade inte räknat med att bli sjuk. Jo, kanske en liten förkylning eller så men inte mer. Jag brukar ju inte vara sjuk.

Tji fick jag. Det ena har avlöst det andra. Jag har precis återhämtat mig från den ena bacillen, då slår den andra slått till, och så har början på detta året sett ut. Förra veckan var jag helt på det klara att ge upp Göteborgsvarvet. Jag skrev det till och med i ett sms till kompisen Lotta. Då hade jag beslutat mig för att istället satsa på årets andra happening, Tjejmilen den 1 september.

Idag, så här efter ytterligare en vecka utan träning och endast två månader kvar till Göteborgsvarvet har jag ändrat uppfattning. Jag skall runt de där 2,1 milen om det så skall ske med rullator eller krypandes med knäskydd! Visst måste jag sänka kraven på mig själv, från optimist till realist så att säga, men jag skall göra mitt bästa. Det skall i alla fall inte promeneras något Göteborgsvarv!



Nu när jag sitter här och skriver vill jag passa på att skicka en varm hälsning till mina läsare. Det är flera av mina massagekunder som har påpekat att de har saknat inlägg det senaste och som undrat hur det stått till med mig. Det är alltid kul när ni berättar att ni läst och frågar om saker som jag har skrivit om och många av er har bokat tid hos mig bara för att de lärt känna mig och "mitt tänk" genom att läsa denna blogg. Jag älskar att skriva här, men tyvärr har min tid inte riktigt räckt till det senaste. Dock måste jag kanske tänka om och faktiskt prioritera bloggandet lite mer nu när jag vet att det faktiskt är några som läser och som uppskattar det.

Stor vårkram till er alla därute. Kämpa på även om det tar emot! Det ljusnar! smiley

  • Comments(6)//jennica.bodenfors.se/#post158

Söndagsnöje

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-22 19:29:51
Tänk att träning kan vara så roligt. Tänk att man kan längta ut till att svettas, flåsa, kanske få ont, andnöd och ibland en "nära döden upplevelse". Allt det jobbiga är det värt när jag får de där minuterna och meterna som känns både bra, lätta och när flytet infinner sig. Sakta börjar det kämpiga bytas ut mot det där underbara flytet. Att jag har träffat min vän och löparkompis Lotta är faktiskt den största anledningen till löparglädjen just nu.

Idag hämtade jag upp Lotta på eftermiddagen, efter en lååång behövlig sovmorgon utan stress. Vad slår egentligen känslan av att vakna och ligga och dra sig tillsammans med den man älskar? Inte mycket. Efter mycket sen frukost gick Johan iväg och sprang på sitt håll och jag åkte och hämtade Lotta för att sedan styra kosan mot Delsjöarna och Bertilssons Stuga, där vi mötte upp Lottas kompis Daniel.

Igår kom snön till Göteborg så naturen låg i en vit skrud och underlaget bestod av kompakt trampad snö. Planerat var att springa runt en mil och sedan avsluta med en fika på Bertilssons Stuga. Jag hade väl lite smått ställt in mig på att få kämpa en hel del eftersom jag inte sprungit sedan i måndags eftersom jag haft märklig halsont. Idag kändes dock halsen okej så det var bara att köra. Löpningen flöt dock på och kroppen och andningen kändes riktigt bra. Underlaget sög en hel del kraft eftersom det var svårt att få något bra grepp, men den vackra naturen och sällskapet piggade upp.


Vi sprang runt Lilla Delsjön och in på åttan i Skatås och sedan via Brudarebacken tillbaka till Bertilssons Stuga. Mellan åttonde och nionde kilometern kändes det riktigt bra och det gick ganska fort också både för mig och Lotta. En underbar känsla att ta med sig och också för att lita på att vi är på gång. Sista kilometern stumnade jag dock och orken var slut. Lotta hejade på mig och påminde mig att snart skymtade Bertilssons stuga och fika hägrade. Tack för peppet Lotta!

Väl inne i stugan sprakade brasan och magen knorrade. Jag och Daniel valde Gulaschsoppa och Lotta beslutade sig för en Ädelostpaj. Riktigt gott och värmande var det och en fantastiskt trevlig avslutning på ett härligt löppass i fint soligt väder och lagom temperatur. Det här kommer vi att göra om många gånger!

Nu har jag landat i soffan med ett glas rött. Endorfiner flyter runt i blodet och jag är behagligt trött i hela kroppen. En söndag kan inte vara bättre än så här. Tack Lotta och Daniel! smiley

  • Comments(4)//jennica.bodenfors.se/#post155

Tankar inför löpåret 2012

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-18 14:21:07

Just nu ger löpningen mersmak. Den där känslan av att ingenting får komma emellan finns igen. Ryggen måste hålla, sjukdomar hålla sig borta och gärna allt annat också som skulle kunna komma ivägen för tänkta löppass. Jag är faktiskt ganska säker på att både ryggen och hälsan kommer att palla trycket, bara jag är smart. Att vara smart i detta läget handlar om att lyssna på kroppen.

Igår var jag hos min kiropraktor Leif Sockander igen, efter ett uppehåll på 1,5 månad. Jag har inte haft några direkta problem under uppehållet, mest en känsla av att ha varit låst i höften och med lite strålning i ena ljumsken. Rena paradiset enligt mina mått. Sockander såg låsningen i fogen med en gång efter att jag bara tagit två steg och efter 6 minuter var det fixat. Efter behandlingen och idag är känslan ungefär som en befrielse i kombination med en smärta som om man slitit upp ett gammalt elakt sår. Men jag vet att det kommer kännas så i någon dag till, sedan ebbar smärtan ut och endast känslan av befrielse kommer finnas kvar. Därför vill jag inte riskera något. Dagen tänkta löppass blir istället en powerwalk med Lotta.

Med löpglädjen kommer också längtan efter att springa lopp. Jag har en preliminär planering inför 2012. Kanske är den för tuff, kanske är den helt lagom? Jag får ta en vecka i taget. Det är så lätt att glida med i en slags eufori över att kunna springa igen och i att möjligheten att springa lopp finns på nytt. Min största farhåga är att springa på asfalt. Alla löppass hittills har jag sprungit på grus, men i måndags sprang jag 4 kilometer på asfalt. Jag ville göra en så kallad "Johan" (min pojkvän), att springa till eller från jobbet, helst båda. Så jag sprang från min klinik och hem i måndags, en väg på ca 5 kilometer. Efter 4 kilometer gjorde jag ett klokt beslut att gå sista kilometern. Dels på grund av lite känningar i ryggen av det hårda underlaget, men även för att det hade frusit på på kvällen och var halt. Tanken på Göteborgsvarvet och 2,1 mil på asfalt känns inte bra alls just nu.

Så vad gjorde jag då? Jo, jag frågade Leif Sockander om han kunde rekommendera någon som kan hjälpa mig med att träna upp min bålstyrka och löpstyrka. Jag har kunskapen att göra detta själv, men jag fungerar precis som alla andra. Det är enklare om någon annan säger åt mig vad jag skall göra och dessutom kontrollerar att jag gör det. Haha! Så jag fick ett telefonnummer till en personlig tränare av Leif. Henne skall jag träffa på måndag. Spännande!

Efter Tjejmilen 2012.

Åter till de tänkta loppen 2012. Så här ser min förhoppning ut:

Kungsholmen Runt 5 maj Stockholm - en kul grej för att jag inte kunde springa 2011 då jag var anmäld (anmäld).

Göteborgsvarvet 12 maj - the big happening!

Vårruset 30 maj Stockholm - en kul grej i kombination med semester i Sthlm och att Johan springer Sthlm Marathon 2 juni (anmäld).

Midnattsloppet 28 augusti Göteborg - lite tveksam till detta. Gillar inte att de flyttat på loppet. Loppet har lite förlorat sin charm.

Tjejmilen 1 september Stockholm - Årets stora mål i så fall. Här gäller det att springa milen under 60 minuter! Ett lopp man som löperska inte får missa. Hoppas på att få med mig löparkompisen Lotta.

Sedan finns det säkert andra lopp som dyker upp och som jag gärna vill delta i, men de ovan är de viktigaste och jag måste ju vara klok tjej och inte "övergöra" det hela. Bara det är ju en utmaning som heter duga! smiley

  • Comments(3)//jennica.bodenfors.se/#post154

Vikten av att ha en löparkompis

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2012-01-14 22:12:05
Nu är det lördag kväll och graderna kryper neråt ute. Jag sitter i köket hemma hos Johan och lyssnar till ljudet av Gladiatorerna på tvn inne i vardagsrummet där Johan och döttrarna följer kampen. Jag känner mig tillfreds med att ha dragit mig tillbaka till köket och fundera för mig själv framför datorn. Jag är mätt och mår bra efter en trevlig middag hemma hos Johans föräldrar med hans syskon och syskonbarn. Jag betalade precis in anmälningsavgiften till Vårruset i Stockholm den 30 maj och känner mig smått lycklig över det. Äntligen skall jag börja springa lopp igen och jag kan börja planera vilka jag skall springa. Jag kan sikta framåt.

Jag springer Vårruset den 30 maj och Johan springer Stockholm Marathon den 2 juni. Det blir en veckas semester i huvudstaden. Min känsla är enorm tacksamhet. Tacksamhet för att jag springer igen och att ryggen håller. Tacksam för att jag träffade min kiropraktor Leif Sockander i rätt tid, för utan honom hade jag inte tagit ett löpsteg igen. Tacksamhet för att jag tidigt förstod att löpteknik var och är min räddning och för att jag anmälde mig till Markus Stålboms Mini-clinic i löpteknik den där helgen i december 2010. Jag visste inte då att Markus skulle bli en av de viktigaste pusselbitarna för att jag överhuvudtaget skulle kunna springa igen. Utan träningarna för honom i löpteknik under 2011 hade löpningen varit en utopi för mig idag.

Och nu sitter jag här och är nästan religiöst lycklig över att ha funnit en helt fantastisk löparkompis. Någon att kämpa tillsammans med när det känns motigt, tungt och som allra jävligast, men även glädjas med när det går bra och det flyter. Jag träffade Lotta Fedeler första gången den 30 november i år på en peppjogg som vi startade inom en grupp på jogg.se och Facebook, för oss som skall springa Göteborgsvarvet för första gången. Sedan dess har jag och Lotta sprungit ihop kontinuerligt och vi peppar varandra så mycket vi kan.

Tillsammans har vi bara på en månad utvecklats massor och framför allt kommer vi ut flera gånger i veckan. Löpningen har blivit så mycket roligare och även om lusten inte finns precis innan vi skall iväg så infinner den sig alltid när vi möts upp för att springa. Jag vet faktiskt inte hur min löpträning hade sett ut idag om inte jag träffat Lotta. Förmodligen hade jag inte ens sprungit hälften så långt och mycket sällan. Vi är på samma nivå löpmässigt och klättrar gemensamt mot samma mål, Göteborgsvarvet 2012. Dessutom har vi kul när vi springer.



Idag på morgonen träffades vi vid Delsjöns badplats för att springa runt Delsjöarna, totalt en mil. Det var stålande väder, sol och nollgradigt. Helt perfekt för ett längre löppass. Naturen är helt fantastiskt vid sjöarna och det är riktigt njutningsfullt att titta på omgivningarna när man springer. Vi stannade vid några tillfällen för att ta bilder.

Lugnt och sansat tog vi oss runt med gånginslag i de tuffaste backarna. Det kändes riktigt bra i början men efter ca 7-8 kilometer började det bli riktigt tufft för mig. Kroppen är inte tillräckligt stark för distansen. I veckan sprang vi längdrekord med 8 kilometer och idag blev det alltså en mil. Vi har ökat vår distans med 5 kilometer på en vecka! Fantastiskt!

Lotta hejade på mig de sista 2 kilometerna när benen var riktigt sega och lite smått degiga. Det är underbart att kunna peppa varandra när det behövs. Man blir så mycket starkare då. Nu sitter jag här och längtar tills nästa gång vi skall springa och till nästa helg när det blir nytt långpass. Löparlycka! smiley

  • Comments(2)//jennica.bodenfors.se/#post153

Peppjogg

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2011-12-04 21:05:10
Nu känns det äntligen som om jag har kommit igång med löpningen ordentligt. Det är inga långa pass eller snabba pass, utan endast kortare löpning för att få upp löpstyrkan och vänja muskler, leder och rygg.

Den största anledningen till att jag har kommit igång så bra är att jag har fått sällskap på turerna. Sällskap gör fantastiskt mycket eftersom det både blir roligare att springa samt att man lättare kommer ut även om det känns motigt.

Jag hittade mina nya löparkompisar via en grupp som först startade på jogg.se och som där heter "Vi som debuterar i Göteborgsvarvet 2012", och som nu även finns på Facebook, "Vi som springer Göteborgsvarvet 2012 för första gången".

För cirka en vecka sedan skrev jag ett inlägg på gruppens Facebooksida om att löpningen kändes motig och jag behövde peppas. Då fick jag både peppning och svar från några tjejer att det vore en god idé att springa ihop. Så i onsdags sprang vi ihop för första gången. Vi kallar det "peppjogg" och tanken är att alla skall kunna springa med efter sin egen förmåga. De som vill springa längre springer antingen vidare efteråt eller sluter upp med oss när vi börjar springa. De som vill springa fortare kan köra ruscher för att sedan vända tillbaka och hämta upp. Behöver man göra gånginslag så gör man det när som helst.

I onsdags fick jag sällskap av Lotta och Anna-Lena. Det blev mycket lyckat och alldeles lagom nivå för mig just nu. Lotta har också varit skadad i sin fot och behöver ta det lugnt i början samt även, precis som jag, få upp flåset. Anna-Lena springer lite längre än oss men hänger med eftersom det är kul och peppande. Det visade sig även att Anna-Lena och jag bor i samma område.

Jag och Lotta efter ett halvtungt pass i Skatås idag. Bra jobbat av oss!


Veckan fortsatte med att jag och Lotta slöt upp i Skatås även på fredagen och på förmiddagen idag. Det är tveksamt om vi, i alla fall jag, hade kommit ut och sprungit idag om inte jag haft ett pass planerat och någon som väntade på mig. På onsdag klockan 16.30 är det dags igen och då kommer även Anna-Lena med. Förhoppningsvis sluter fler upp på kommande pass framöver.

Det är otroligt roligt att lära känna nya människor på detta sättet och samtidigt peppa och peppas till att inte ge upp. Löpningen känns så mycket mer givande och inspirerande nu och dessutom blir det kontinuitet i träningen, vilket är det viktigaste för att nå resultat. smiley

  • Comments(4)//jennica.bodenfors.se/#post152

Fenomenalfantastiskt!

LöpningPosted by Jennica Bodenfors 2011-10-31 21:08:43
Jag är så strålande, underbart glad! Just nu känner jag bara lycka och glädje. Igår kväll kände jag lite lätt löpsug men valde att göra annat än att ge mig ut på en runda. Så imorse gav jag mig ut och sprang innan frukost. Vädret var ganska perfekt med 10 plusgrader och vindstilla. Regnet hängde i luften men nöjde sig med att bara göra det. Jag behövde bara en långärmad funktionströja och korta tights. Perfekt!

Gps-klockan satt äntligen på handleden igen efter nästan ett års uppehåll. Tyvärr hade jag glömt pulsbandet, men det kanske inte är det viktigaste just nu. Så startade jag igång klockan och gav mig iväg på den runda som brukar vara min "morgonpromenadsrunda". Jag hade inte för avsikt att springa hela vägen, utan variera löpningen med gånginslag. Jag är inte van att springa innan frukost och jag ska ju ta det lugnt. Idag var allra första gången jag sprang på "tom mage".

Och det gick så underbart, fantastiskt, fenomenalt bra! Jag sprang hela vägen, totalt 5 kilometer med endast ett gånginslag på cirka 100 meter. Det kändes aldrig jobbigt, andningen var lugn och sansad och tekniken var godkänd hela vägen. Det hade nog till och med Markus Stålbom hållit med om. Mot slutet surnade ryggen lite, men i skrivande stund är den glad och lycklig även den. Det kommer bli superbra efter mer bålstyrka.

Så här lycklig var jag den 6 maj 2010 när jag för första gången lyckades springa 5 km. Då fick jag kämpa. Idag bara flöt det. Jag är enormt tacksam för det. Kärlek!


Att det känns så lätt att springa är helt otroligt! Vad har hänt!? Jag toklängtar redan till nästa gång. smiley

  • Comments(4)//jennica.bodenfors.se/#post150
Next »